karlgrlundin

Våren 1987 steg jag in på gamla SBT:s kontor lägst ner på S.t Göransgatan. Syftet var att skaffa mig ett helg och sommarjobb under min militärtjänst eftersom jag effektivt gjort av med alla mina pengar på min studentskiva.
Om någon undrar så var det givetvis ont om vakter då och personalomsättningen hög. Alltså varade min intervju säkert i tre-fyra minuter innan arbetsgivaren tryckte ett anställningsavtal och en penna under nosen på mig med den inspirerande uppmaningen "skriv på här, innan du ångrar dig."
Så fort jag genomgått Vu1, som på dinosauriernas tid hette Gk1, skeppades jag ner till slussen för att vakta och rycka biljetter på Djurgårdsfärjan. Mitt första pass varade i 11 timmar och 50 minuter utan att jag hört eller sett något av arbetsledning eller instruktioner. Men 10 minuter innan hemgång sladdade en målad Volvo 240 ner på kajen och en arbetsledare studsade ut för att fråga om jag kunde tänka mig att jobba vidare. Efter 26 timmars bevakning var mitt första väktarpass över.

25 somrar senare står jag med silverräven Bill på Nacka strand och han konstaterar melankoniskt att det är den 18:e Öl och Whiskymässan som han sköter bevakningen på. Lite matt frågar han mig sedan: "Vad gör du om tio år, Kalle?" Baserat på 24 års erfarenhet kan svaret bara bli ett: " Då står jag här med dig och du konstaterar att det är din 28:e mässa".

På något sätt slöts cirkeln nu i helgen när jag återigen gjorde stuntet. 18 timmars jobb, 6 timmars vila i Nackagaraget och 18 timmar på igen. Visst har man lärt sig att ta det lite lugnare med åren, men både ölmässan och "Lobby" kräver lite närvaro.

Det finns dock saker som gör dagen. När en ung kvinna säger sig ha blivit sparkad i huvudet vid garderoben rycker vi mangrant ut och väntar vid toadörren för att gripa gm. När dörren slås upp och en 80 plusare med rullator glider ut, stödd av sin fru på kryckor är det svårt att finna ord. Det faktum att det tar paret en kvart att röra sig de 50 metrarna till entrén och att de behöver hjälp ner för trappan gör att trovärdigheten i "överfallet " begränsas något. När den unga kvinnan bestämmer sig för att slå vakterna i stället blir det hon som avlägsnas. Sist jag såg henne letade hon efter polis för att anmäla det äldre paret, jag önskar henne lycka till.

När man så, efter att ha fått förmånen att trängas med 10 000 besökare, får glida vidare till en nattklubb med lugna 700 besökare är det en  underbar syn att få avlägsna en berusad dam som utan prut vinglar rakt fram till närmaste bil och kräks över motorhuven. Tyvärr var det en polisbil.

Köp min bok "Steven" via www.karlgrlundin.se

Eftersom jag aldrig har varit känd för att vara direkt händig har jag sedan länge gett upp alla försök att framstå som verkstadsmekaniker alternativt hemmafixare.
Hemma sköter jag de "mjuka" jobben sedan flera fruar tillbaka och överlåter till den, som för närvarande är min bättre hälft, att sköta skruvanden, lagningar och däckbyten.
Mina försök att framstå som en händig man har alltid försatt mig i eländiga situationer med mardrömslösningar som avslut. Liksom min fallenhet för hypokondri är också detta ett arv i rakt nedstigande led från en far som inte kunde skilja på bak och fram på en hammare. Det är kanske pga. av det som vår nyinköpta tv, sedan två månader tillbaka, bara kan användas för videofilmer, trots att vi betalar för så där en tjugo kanaler.

Efter att ha levt ett halvt liv med försök att fixa än det ena, än det andra med samma magra resultat som någon annan får rätta till har jag till slut insett mina begränsningar och tagit fasta på att i stället betala mig ur tekniska problem.

Därför har jag valt att bara köra nya bilar som jag sedan servar på verkstaden. En liten idé om HUR illa det är får man kanske om jag berättar hur min senaste tjänstebil införskaffades. Kort tid efter en service började en för mig obegriplig varningslampa att skina på instrumentpanelen. Jag ringde omedelbart min kompanjon och två dagar senare kvitterade jag ut en ny Passat samtidigt som jag förvisade den äldre bilen till ett hörn på tomten för senare åtgärder. Där står den naturligtvis ännu.

Det är mot bakgrund av detta som jag nu sliter mitt hår över hur jag ändå endar upp med halvdana bilvrak. Naturligtvis tog ett av mina söta bonusbarn vår nya Pajero och lämnade en Alero i pant. Jag lånade givetvis ut Aleron så fort det var möjigt, men det hjälpte föga. Efter att den stått still utan att ge ett enda morrande ifrån sig, hur mycket man än vred på startnyckeln, i månader på en kollegas pappas parkering.

Till slut hade jag nåt vägs ände och insåg att det var dax att återigen öppna plånboken. Med hjälp av min något mer tekniske kusin och bilens rättmätlige ägare, Jennifer, tog vi oss ut till brottsplatsen för att få igång härket. Det tog så där en fem timmar, men det inkluderar i och för sig tiden på reservdelsfirman där diverse delar fick inhandlas. Pappa höll i plånboken och kusin Max i mekandet. Den söta lilla ungen stod naturligtvis bredvid och talade om för Max hur duktig han var.

Till slut har nu bilen transporterats till min tomt där den står till försäljning. Visserligen har ingenlagt ut någon annons, men om ni vill ha den hör av er!!!