karlgrlundin

Varg Sörensen var jämngammal med Anders. Eftersom han hade en norsk far och en svensk mor hade han genom livet bott i båda länderna. Under några år i slutet av åttitalet och början av nittiotalet hade han arbetat på bevakningsföretaget ABAB i Stockholm. Tillsammans med tre resliga och vältränade kollegor delade de en lägenhet i Jakobsberg. Till vardags jobbade de som ordningsvakter i tunnelbanan, där de blev väl kända för sin ”fasta” hållning gentemot de som hade annan uppfattning om lag och ordning än de själva hade. För att fylla ut tiden när de inte tränade hade de jobbat extra som livvakter på företaget och som dörrvakter på den ökända krogen Monte Carlo i centrum. Fast att Varg förmodligen var den ende av dem som inte tog anabola steroider, hade han varit vältränad under hela sitt liv. Han besatte också en egenhet som få människor hade. Han blev aldrig rädd, bara arg. Vad som än hände, i jobbet eller privat, vilka situationer han än mötte och hur många fiender han än fick mot sig, mötte han allt motstånd på ett och samma sätt. Han gick framåt, hårt och skoningslöst. Han var en notorisk anhängare till ”Street Justice” varför han aldrig lät någon, som hotat eller skadat honom, hans kollegor eller andra oskyldiga, komma undan. Det var en taktik som under åren inte bara hade givit honom fiender, men också mindre men, problem med åklagare och en hel del ärr. Men det fungerade, för han stod fortfarande upp.

När ABAB, då i skepnad av Partena hade tappat kontraktet på tunnelbanebevakningen hade han tillfälligt börjat köra en rondbil. När han en dag blev kontaktad av en av sina tidigare kollegor som nu var arbetsledare för tunnelbanevakterna och som ville rekrytera honom till den nya entreprenören avvisade han tanken direkt. Han var ytterst tveksam till hur det företaget skulle klara av att upprätthålla ordningen i tunnelbanan. Men hans tidigare kollega stod på sig och efter mycket tjatande lovade Varg att komma på en intervju hos en Anders Svensson.
Varg ankom till konkurrentens kontor på S: t Göransgatan i Stockholm en akademisk kvart försenad. Han parkerade sin målade tjänstebil så att han upptog båda de två parkeringsplatser som konkurrentens arbetsledare hade till sitt förfogande och valsade lagom respektlöst, iförd sitt företags uniform, komplett med skyddsväst och basker, in på kontoret.
Till Vargs förvåning uppskattade Anders hans sätt och arrogans. Kanske berodde det på att de befintliga arbetsledarna på företaget saknade all erfarenhet som krävdes för uppdraget.
Ännu mer förvånad blev han av att inse att han gillade Anders.
Anders anställde Varg på stående fot och under ett par år upprätthöll de gemensamt ordningen i tunnelbanan innan bevakningen tillfälligt avvecklades och Varg flyttade tillbaka till Norge. Men från den dagen var de goda vänner och arbetskamrater som alltsedan dess hade upplevt många udda händelser gemensamt.

Nu satt Varg i soffan hemma i sitt radhus utanför Oslo. En snabb titt på klockan visade att han ännu hade gott om tid innan han skulle möta upp Jade på Gardemoen flygplats. Hans höggravida hustru, som till yrket var polis, satt bredvid honom och snaskade på en pralin.
Under kvällen hade de hört en hel del sirener från polisbilar utanför hemmet och båda två undrade vad som var i görningen. Nu hörde de plötsligen en bil som i hög fart körde förbi utanför. Plötsligen hördes en hög smäll och ljudet av metall som träffade metall sjöng i öronen på dem. Varg svingade sig ur soffan och snörde snabbt på sig sina kängor innan han försvann ut i riktning mot olycksplatsen.
På femtio meters håll kunde han se att en stor svart van hade kört av vägen och krockat med en lyktstolpe. När han kom fram såg han att stolpen hade förorsakat stor skada på fronten och det rann olja och stank bensin. Han kom fram till passagerarsidan först och ryckte bestämt upp dörren, redo att assistera de skadade i bilen. Mannen som satt i sätet var fastspänd men såg groggy ut, föraren däremot hade inte bilbälte på sig så han låg försjunken över ratten och blödde från ögonbrynet. När Varg böjde sig över passageraren för att lösgöra honom från bilbältet såg han att ett hagelgevär stack upp mellan sätena. Han anade omedelbart oråd och en hastig titt bak i bilen bekräftade hans farhågor. Bilen var fylld av misstänkt stöldgods och han såg att två rånarluvor hade fallit ner på golvet i kraschen. Varg bytte nu omedelbart taktik. I ögonvrån såg han sin gravida polishustru vaggande, skumpa fram i en så hög fart som hennes mage efter omständigheterna tillät. Ett öknens skepp med ankfötter, for det genom Vargs huvud sekunden innan han återgick till sin situation och snabbt nappade åt sig geväret. Sedan ryckte han med våldsam kraft ut passageraren på marken och tryckte ner honom i leran med sin vänstra känga placerad mellan mannens skulderblad. I samma ögonblick vaknade föraren till, uppfattade situationen och gjorde ett utbrytningsförsök. Varg gjorde en mantelrörelse och geväret klickade karakteristiskt till.

• Stanna! Polis, skrek hans fru andfått bakom honom.

Varg vände sig om och såg henne hålla en hand på sin mage medan den andra var sträckt i luften med hennes polisbricka väl synlig.
Kombinationen av den klickande mantelrörelsen och kvinnans order, eller kanske bara av mantelrörelsen, fick den flyende rånaren att tvärstanna.

• Håll händerna över huvudet och backa tillbaka, kommenderade Varg, eftersom hans hustru nu hade ödat alla sina krafter för stunden och bara stod framåtlutad och andades tungt.

Mannen sträckte upp händerna och backade fogligt tillbaka. När han var tillräckligt nära kommenderade Varg ner honom på marken, nappade upp sin mobil och slog numret till polisen. Medan han väntade på svar höll han de båda gripna i schack med geväret. Precis när polisen svarade hörde han sin fru ta ton igen.

• Oj, vattnet gick.

För att sponsra bättre vin till författaren; dela gärna länken... :-)

- Var är du någonstans?

- Det vet jag inte men vart ska jag? svarar min kärleks yngsta dotter i telefonen någonstans på Bromma flygplats. Efter att ha lärt känna Jennifer har jag förstått att lokalsinne går i arv.

Några minuter senare befinner vi oss i köerna på E18 och småpratar. Det framgår snart att hennes problem att känna igen sig på flygplatsen grundades i att hon ett par dagar tidigare reste från Arlanda.Inte konstigt att det såg annorlunda ut vid landning. Sådär en 5 km från flygplatsen utbrister Jennifer;

- Ja, nu är vi i Åkersberga! I verkligheten befann vi oss vid SE-bankens huvudkontor mellan Rinkeby och Hallonbergen, ungefär en 5 mil från Åkersberga. Eftersom jag har en ängels tålamod då huset är fullt av kvinnor som har olika teorier i de flesta ämnen lät jag trollungen hållas. Några minuter senare var det naturligtvis dax för nästa kunskapsrond. I höjd med bygget av den nya nationalarenan i Solna utbrister hon glatt:

- Ja, men titta. Globen!

Nu är det ju så att det naturligtvis är svårare att hitta i en stor stad än i sin egen hemstad men i Jennifers fall, liksom med min fru, spelar geografin ingen roll. Vid hennes ankomst till västkusten ett par dagar tidigare styrde hon bilen med syster och mormor åt fel håll. En resa på en knapp timme förvandades till en helkväll i bilen. Att sedan upptäcka att man kör på cykelbanan utanför polishuset när man är ute och kör i hemstaden får bara betraktas som bonus.

-Ingen signal!
Med ett ryck vaknar jag av min frus gastande från vardagsrummet. Sekunden senare stormar hon in i sovrummet. Yrvaket öppnar jag motvilligt mina sömnkornsinbakade ögon och konturerna runt mig klarnar  allt eftersom för att till slut omsättas i verklighet.
Klockan visar på att jag har fått sova sådär en knappa tre timmar efter ett dygns vaken tid och jobb. Jag registrerar att min vackra, men ack så envisa fru fyrar av sin mobila kamera mot mig och jag hinnner precis få upp en kudde som skydd.

Hon skrattar och vänder sig mot antennsladden som förbinder sovrummet med det yttre taket och börjar prövande rycka lite i den.

- Vad gör ni? Undrar jag försynt och inte så lite trött.
- Inget du kan hjälpa till med svarar hon glatt, varpå jag genast förstår att det är något som inbegriper teknik eller trädgårdsarbete. Som den logiker jag är, inser jag att det knappast gäller trädgården när hon är i sovrummet. Jag hasar mig upp och följer min frus skugga ut på verandan.
Det visar sig att min arbetskraft, som är kvar i stan och som består av två envisa västkustbor vilka inte har jobbat på ett dygn, har bestämt sig för att strunta i att låta kabelkillen montera antennen på taket och själva givit sig ut på det svindlande äventyret.

Jag är ju förståss ingen tekniker av rang men eftersom jag vet om det hade jag moget och självkritiskt nöjt mig med att tillfälligt låta antennen ligga på vardagsrumsbordet, pekandes mot Nacka som i tvsammanhang är det samma som Mekka för muslimer. Resultatet av det var att vi i alla fall har haft möjlighet att se både svt 1, 2 och barnkanalen. Det är kanske inte så mycket, men det är något.

Tjejernas plan började stå klar för mig. De hade tänkt montera antennen medan jag sov för att sedan med dokumenterade bilder av sig själva i arbete och mig sovande (utan hänsyn att jag har slitit för familjens ekonomi under de att damerna sörplat vin) förevisa segern på facebook.

Tyvärr visar det sig att de inte riktigt lyckas med uppgiften och en knapp timme senare sitter de tysta i soffan. Det är ju bra i sådana lägen att vi i alla fall har radio att lyssna på.

Eftersom min hustru sedan länge har visat att lokalsinne inte är hennes starka sida blev jag till en början försiktigt positiv över att kartläsarsidan förstärkts av Jennie Ludvigson och Jennifer. Det visade sig snabbt vara lite överilat eftersom  hon snarare hittar tre gånger så dåligt som förut med deras hjälp.

De unga damerna har tydliga problem med att skilja på höger och vänster, ta emot och komma ihåg enkla vägbeskrivningar och att uppfatta vad som är rakt fram i en rondell.

Sedan gammalt tror ju min hustru att hon är vid Rotebro varje gång vi passerar en Statoil. Förstärkning med Jennie hjälper föga eftersom hon har problem att minnas vad som sagts i telefonen. Förmodligen för att hon inte bara lägger på luren efter avslutat samtal, utan även stänger av delar av lokalsinnet och minnet.

Under resan till jobbet idag lät jag Jennifer styra och Mia att läsa kartan. I mitt stilla sinne tänkte jag nog att Mia vid det här laget skulle kunna lösa uppgiften att beskriva vägen till sin egen arbetsplats. Det känns dock lite som om man hamnar i en Italiensk triller när man ser damerna gestikulera och prata med hela kroppen utan att få fram vad de vill förmedla varandra. Det enda de säkert vet är att GPS inte fungerar, eftersom pilen alltid pekar åt motsatt håll.
Eftersom jag trots allt var med kom vi till slut fram. Hurvida Mia kom fram till sitt slutmål och om Jennie har dykt upp i Kungsträdgården än är jag lyckligt ovetande om men Jennie hade i alla fall god marginal på sådär en fyra timmar för sex mils körning.

Lunam Företagssäkerhet AB              2011-08-14            Mia Lundin Ljungblad

Personalenheten                                                                        

Rotel 5:2


Angående policy och regelverk inom företaget

Det har kommit till företagets kännedom att Ni i Ert arbete har uppvisat bristande kunskap och förståelse för företagets kultur och policy.

Vi visar därför till anställningsavtal, personalmöten, lokala instruktioner, företagets policy samt utvecklingssamtal och vill med detta klarlägga nedan stående regler och policy. Vi hoppas därmed att kunna räta ut eventuella frågetecken samt att på ett klart och tydligt sätt informera Er om Ert ansvar, Era arbetsuppgifter samt Era rättigheter. Vi utgår ifrån att Ni efter detta kommer att följa policyn och att vi därmed slipper att vidta ytterliggare åtgärder i ärendet.

1. Transporter i tjänst

Företaget står för transporterna i tjänsten och har därför investerat i en bilpark. Ni är tilldelad en VW Passat turbo med businesspaket. Det är därför inte acceptabelt att Ni i stället använder MB Slk 350. Argumentet att den, som Ni uttrycker er, "gör Er kvinnlighet mer rättvisa" är inte ett hållbart skäl.

2. Arbetstid och lön

Som framgår av Ert anställningsavtal är Ni "behovsanställd". Detta innebär att vi inte är skyldiga att ge Er fler timmar än vi önskar, normalt 200-250 timmar/månad. Ni har också rätt att säga nej till arbete som överstiger 250/timmar per månad. För Er trygghet utgår en normal månadslön för de månader som Ni arbetar inom detta intervallet. Givetvis drar vi av på lönen de månader då ni inte kommer upp i tvåhundra timmar.

3. Övertidsarbete och övriga ersättningar

Arbete över 250 timmar/månad är att betrakta som övertid och därmed frivillig om inte särskilda omständigheter föreligger. Övertid är inte tillåtet i företaget och lämnas därför oavlönat. Av jämnstäldhetsskäl kommer däremot en ersättning att utgå till Er make för denna övertid.

Ersättning utgår också i form av naturella tjänster från arbetsledningen, med hänvisning till vigselbevis.

4. Uniformering och egenvård

Företagets uniform skall användas. Det är alltså inte tillåtet att använda egna persedlar så som rosa skjorta och lila byxor bara för att "de är mer moderiktiga och dessutom sött" som ni framhåller. Om ni är tveksam finns det en förteckning över vad som gäller som uniform på varje arbetsplats. Notera att det inte står något om att BH ska bäras!
Vi ber Er också notera att produkten deodorant faktiskt finns på marknaden sedan lång tid tillbaka.

5. Förhållande till kund

I det dagliga arbetet representerar Ni företaget gentemot kund. Det innebär att Ni förväntas uppräthålla en professionell hållning för att ge ett säkert och stabilt intryck. Det är följdaktligen inte tillåtet att boja kundernas personal med rosa muddbojor även om det bara är "en kul grej" som Ni säger.
Det är inte heller acceptabelt att ta ett "glas med personalen" under arbetstid med hänvisning till att "bartendern är ju ändå alkis".

6. Tystnadsplikt

Vi erinrar om att Ni har tystnadsplikt gentemot kund. Vårt företag står och faller med vår seriositet och diskretion. Ingen har behov av att veta om eventuella lekar som Ni företar på fritiden. Även om det är "spännande BDSM, eller kul med män i klänning".


Ovan nämnda regler är absoluta. Vi erinrar om att brott eller upprepad avvikelse från denna policy kan leda till skriftlig erinran, skriftlig varning och i förlängningen uppsägelse av både det ena och andra.
Vi påminner också om att ert fackliga ombud, tillika ägare och VD bara nås på telefon i positiva ärenden.

Med hopp om ett fortsatt bra samarbete.

Stockholm som ovan.


Karl Ljungblad Lundin

Trots att min fru Mia försäkrat sig om att det stod "Best Tools" på både såg och yxa som hon inhandlat, anade jag besvikelsen hos Sven-Olof och Magnus. Till och med ett hånleende bredde ut sig över läpparna när de högg tag i sågen som mest såg ut som en leksak i SO:s stora famn.

Annars gick ju planen ganska bra. Att bjuda in de bästa hantverkarna, och Magnus, dagen före bröllopet för att få dem att ordna en bar av en gammal kökssoffa i trä. Det gick bara lite långsamt. Så fort soffan burits ner till garaget behövdes både planerings och vätskepaus. Jag är ju nu inte sämre värd än att jag kan ordna både öl och starksprit till frukost, vilket kanske påverkade resultatet en smula.

När grovjobbet så småningom var klart, stod det klart att det kunde behövas en platta som kunde fungera som bardisk. Sagt och gjort, tre fulla grabbar, en plånbok och en infångad, nykter Mette placerades i folkabussen (som Magnus köpt av en gammal hippie och målat om från regnbågens färjer till vit) och det bar iväg tll Ljusterös brädgård. Vad personalen tyckte om vår egen gå-före-i-kön-för-det-är-bröllop-policy vet jag inte, men de såg lite fundersamma ut när vi undrade om de hade synvinklar och infallsvinklar i tillägg till plattor och vinkelhakar.

När så den första bilen med ankommande gäster svängde upp på uppfarten var baren klar och pyntad med westernsmyckning såväl som neonljus och ingen som steg ur de ankommande bilarna hade möjlighet att passera utan att svepas in i humorns och dimmans värld.

Eftersom det faktist saknades prislista lyckades grabbarna att konstruera en egen och snabbt kostade en öl damerna en bystpåläggning på bardisken. Snabbt kunde bristerna i denna betalning konstateras då det fanns närvarande kvinnor som inte nådde upp att betala. Långt framskridna planer finns därför på att bygga små pallar som sedan namnsätts och blir personlig till ägaren. Kanske till kräftskivan?
Annars steg priserna i takt med fyllan och Jennie sa dagen efter att det var dyrt med vitt vin som faktiskt krävde tre uppläggningar på bardisken.

En snäv timme före vigseln fann jag till slut den sista delen av min tilltänkta bröllopsklädsel. Jag nappade åt mig de svarta jeansen, som låg inkilade mellan tomburkar och tallbar i bakluckan på en av bilarna.

- Äntligen, här är de! Men de är nog inte tvättade va? sa jag till min blivande fru och granskade byxorna kritiskt i solskenet.
Jag ångrade genast kommentaren, jag kunde ju faktiskt själv se att de åtminstone vart med på en hundträning efter senaste tvätten. Dessutom såg min fru ut att vara upptagen med annat.

Tur att resten av "kostymen" var klar, tänkte jag, utan att just då reflektera över att de delarna faktiskt var ordnade av Mia. Jag behövde bara fixa ett par byxor. Det var bara det att det kommit så mycket imellan och nu senast var det Mjuka Moccasinen, Ari, Johnny Walker och jag som hjälpts åt att lugna bröllopsnerverna.

De sista förberedelserna blev klara, i alla fal nästan, lagom till att klockorna i kyrkan började inringningen. Vid det laget hade alla gäster fått både program och stänkare och det blev därför lite osäkert vem av Mia och mig som skulle överlämnas och vem som skulle ta emot.
Några säger att det var då vi "tappade prästen", andra säger att det var när tärnan Johanna ifrågasatte evenemanget innan Mia hann svara "Ja". Själv hade jag, högt och tydligt, redan svarat, kanske mest tack vare fusklappen som Mias bror och vänner gett mig. Nu var det kanske inte någon riktig lapp, snarare ett gammalt systembolagskvitto som den smartaste av dem skrivit ordet "ja" på.

Det enda jag vet  säkert är att den vigsel som skulle innefatta knäböjningar, kyssar och som skulle ta en snäv timma blev avslutad på en rak kvart.

I efterhand undrar jag lite över varför prästen tackade nej till bröllopsmiddag, "glömde" hälften av ceremonin och hotadade tärnan med sk "rättsliga åtgärder". Jag kan också tycka att kantorn var lite stel och tvär när han stängde och låste kyrkdörren i samma stund som sista gäst var ute. Lite synd kan tyckas, de hade vart kul att säga hej då till de båda och kanske bjuda på en stänkare.

Mia lyckades faktiskt att gå vilse på Solvalla trots assistans från Jennifer. Nu har hon ju bara varit där ett par år och den utskrivna områdeskarta hon fick visar heller varken norr och söder så jag får dra slutsatsen att det är mitt fel, som det ju brukar vara.

Eftersom det trots allt är viktigare att hon hittar hem än att hon hittar på Solvalla har vi investerat i en bil som har GPS. Dock känns inte frågan "varför visar pilen motsatt riktning som vi kör?" helt bekväm under färd.

Helgens stora begivenhet, Elitloppet, är annars årets första chans att träffa ett hundratal roliga kollegor på en och samma gång. Jag vet inte riktigt vad det annars skulle vara som lockar med evenemanget. Att gå tretton timmar på sned asfalt, att titta på blivande hamburgare som effektivt döljs av skrålande och fulla finnar eller att äta klassisk skolbespisningsmat medan vädret skiftar från ösregn till gassande sol känns inte som det stora dragplåstret.

Men visst är det trevligt att inom 48 timmar få umgås med sina kollegor åtmistone hälften av tiden, och det är ett evenemang som ger något till alla. Truppen från Varberg kanske har allra störst glädje. Mia lär sig hitta, Gabor lärde sig i år att en "Harry Boy" inte är en häst i finalen som man kan satsa på, Jenni får njuta av skönsång och viktiga samtal under bilfärden och Alex hann t.o.m. pröva att åka tunnelbana.

När det kommer till själva loppet är det tyvärr lite svårt för oss förvärvsarbetande stackars ordningsvakter att se något eftersom sikten ständigt skyms av dessa skrikande, utklädda, berusade och flaggviftande nordiska grannar.
Alternativt befinner vi oss på gatan utanför och har utvecklingssamtal med friåkarna i taxikön, så det enda man med säkerhet kan säga om resultatet är att Harry Boy inte vann.

Tur i oturen då att jag inte missat vare sig Kommunals lärlingslopp eller ponnyloppen.

På den tiden var inte Jenny alls inåtvänd och bitter, tvärtom var hon utåtriktad, verbal med en rapp käft och ett vackert yttre.
Låt vara att det kunde ta sig lite udda uttryck ibland men hennes vackra leende, kompetenta arbetsinsats och sylvassa tunga tog henne snabbt till vaktchefsstolen på nöjesfältet. Här behövde hon inte sitta inne i mörkret och hänvisa besökare under solens sköna timmar utan kunde enkelt välja att vara ute i solen eller sitta inne med scheman om det skulle råka regna över stan.

Före detta karriärsteg värmde hon upp sin charm med att få besökande män att lämna över sina vunna chokladpriser likväl som barnen att lämnade över sina gossedjur vid hemgång. Ingen kunde motstå Jennys leende och vassa tunga vid utgången. Jag tror inte att hon någonsin behövde köpa hem några leksaker eller snacks under de åren.

Var man som blev tilltalad av Jenny, och inte kastades ut, tycktes tillskriva sig själv enorm tillit och ansåg sig snabbt vara den mest utvalde mannen på jorden.

Under det sista året på nöjesfältet hade Jenny och jag nog lyckats att få ihop ett gäng vakter som var både sammansvetsade, duktiga och som hade humor. Vi lyckades ta jakten på bråkande och guldkortsfifflande ungdomar till nya höjder och det hände att guldkort beslagtogs mindre än en timme efter inköp.

Som en del av detta projekt hade jag och Jenny naturligt fallit in i rollerna "god och elak polis". Så fort någon eller några gripits var Jenny där och sträckte upp dem. Med sin välsmorda käft fick hon nästan alla både att erkänna sina synder och be om ursäkt för att de stört vakterna. Men i de fall där även hon gick bet kallade hon in mig medan hon mumlande lät de gripna veta att " Shit, nu kommer Kalle och han var mitt i lunchen. Ja jag tänker i alla fall inte stanna här och se på nu. Jag sa ju att ni inte skulle bråka."
I kombination med mina raska, bestämda steg mot platsen räckte ofta det, särskilt om jag skvätte ut lite varmt kaffe på mig själv från min medburna kopp och svärande skakade av dessa droppar.

Förutom dessa arbetsrelaterade rutiner såg vi till att ha roligt, mycket roligt, på och efter jobb. Många är de dråpliga episoder och humorfyllda dagar som passerade de vackra somrarna. Ingen gick fri från sin del och bara tanken på dessa anekdoter får mig att spontant skratta när man numera har alldeles för seriösa jobb att utföra.

Naturligtvis gick inte Jenny ihop med min dåvarande fru och det var nog ömsesidigt. Givetvis blev även det föremål för en humoristisk tolkning när ett dussin av oss vakter en sen kväll på Gröne Jägaren fått lite för mycket att dricka. Jenny kom på den strålande idén att min något svartsjuka partner nog skulle ha förståelse för om jag kom hem med hennes guldkedja i stället för min förlovningsring. Det lät ju som en god idé, tyckte jag och bytet ägde rum och affären förseglades med ännu en öl.

Inte helt oväntat får man som alltid ett lite annorlunda perspektiv på saker dagen efter och det lilla stuntet slog inte så väl ut hos frugan trots allt. Men, vad så, bara veckor senare var allt normalt igen.