Jag var i alla fall i tid
Det är förvisso alltid bra att vara i god tid, särskilt när man ska träna barnen, men en och en halv timme känns lite i överkant. När det visar sig att man är en vecka för tidig känns det lite ansträngt, minst sagt. Min utarbetade "dygnet-runt-jobbs-hjärna" registrerar inte helger och lov.
Att sedan upptäcka att dojon flyter bort av den ständigt gäckande vattenläckan förbättrar inte
känslan av att vara på fel plats vid fel tillfälle. En tur till bowlinghallen bredvid för en fika med Michelle ger lite andhämtning även om det hölls någon typ av korpen match i PRO serien i mina öron och ögon.
Jag får i alla fall lite egen träning på vuxenpasset och landar slutligen hemma på ön. Kära gamla Fiona följer då sin manual för "Ensam husse kommer hem sent". I korthet innebär det att han eskar mat för att sedan sätta sig på kudden i soffan bakom mig (gillar inte datorer och telefoner, tv går bra) och slå mig med tassen i ryggen, eftersom att han inte når till huvudet får man förmoda.
När jag faller till föga och lägger mig ner gör han som vanligt, lägger sig halvägs på min bröstkorg med tassarna spridda, höjer halsen och signalerar ägandeskap. Ser ut ungefär somen kapten somstår utanför bryggan med tassarna på relingen och tittar ner över båt och manskap.
Lösningen blir att klia under hakan.Det är ju ett beprövat kattrick och genast fäller han upp motorhuven och startar motorn. Efter ett tag lägger han sig sött för att jag inte ska våga flytta på mig....
När jag till slut väljer att fösa undan katten, skuttar han över till fåtöljen och sätter sig med ryggen vänd mot mig. Under en period slutar han att svara på tilltal....
