karlgrlundin

Morgonen gryr över huvudstaden och jag gnuggar sömnen ur ögonen med min trasig hand som jag på något sätt har förstört dagen innan.

Tältet i Kungsträdgården - som är hem för ordningsvakter, sjuksköterskor, värdar och annat löst folk under hela Ung 08 och kulturfestivalen är ännu inte så välbesökt men "farsan" har ändå fått igång kaffet och ställt fram frukostgodiset, vilket består av just godis.

Den snygga västkusttjejen är där, vad hette hon nu? Mia, tror jag, och faktiskt Nalle som aldrig egentligen brukar vara där han ska i onödan.
Jag ger Mia en blick emedan vi båda kränger på oss, radio, väst och bianci bälten.
- Blir du och jag som får streta på varandra idag då, konstaterar Mia på västkustdialekt och sätter därmed ord på vad mitt hjärta tänker.

Vi möter så upp Nalle, som ansvarar för vakterna på kulturfestivalen, vid runda bordet. Han har näven fylld av pappersark som i sin tur är fullklottrade med hieroglyfer som inte ens han själv kan tyda.

Enligt Nalles uttänkta plan har våra egentliga kollegor inte kommit än, så jag får med hjärta och vass tunga övertala honom om att det är en ändring i schemat. Mia och jag ska jobba. Eftersom jag kan vara rätt jobbig och övertygande (stäm av med mina barns mor, exfruar och Mia), ger sig Nalle och Mia och jag får leka på Gustav Adolfs torg hela dagen.

Med varsin kaffe, jag med min i den hela handen som givetvis är den vänstra, ger vi oss av mot Gat för att så småningom få sällskap av Pelle, Ask och flera västkustare.

Öltältet öppnar tidigt och bristen på tidiga besökare i kombination med den trevliga personalen ger oss möjligheten att göra det vi faktiskt kan bäst; sitta i skuggan med goda kollegor och fika medans vi är redo för alla fasor som kan drabba våra bevakade objekt.

Den molande värken i min högra, trasiga hand får Ask att ordna med sjukvård, mot min vilja. Jag ångrar genast detta motstånd när de vackra, el-bils-mobila sjukskötersorna dyker upp. Efter att noggrant ha skött om min stackars hand och dessutom tröstat mig med plopp bjuder vi in de till morgonfika och festivalsmys i tältet.

Morgonen blir till dag och antalet kollegor ökar i takt med att uppträdandena på operascenen intensifieras. Vi tvingas till och med att av och till göra barska ingripanden mot gäster som bryter mot alkoholregler, hua.

Handen gör mer ont men Mattias har lösningen genom en bättre värktablett som sedemera kommer att utlösa en smärre narkotikadebatt hos de närvarande kollegorna. Jag skiter som vanligt i vad de andra tycker, särskilt när jag mår bra och när folkhavet växer flyttas fokus till att bygga om kravallstaketen.

Humorn som byggde dagen genom vassa kommentarer och kärleksfullt gnabb kollegor emellan finns kvar och när torget bågnar av besökare bjuder vi på oss själva inför publiken som ett led i att hålla ordningen men även som ett naturligt sätt för oss att vara. Jag ser framför mig hur dessa Varbergska vakterna tillsammans utformar sin dans dagen till ära.

När så kvällen blir till natt trampar vi runt bland ölglas och spyor tillsammans, glada men trötta. Gemensamt i en kår som så få förstår har vi i alla fall varandra och vår humor.
Ljussättningen spelar mellan husväggarna, de sista låtarna ekar över torget och jag får en kort, kort stund med Mia. Med UD, Riksdag och operan som bakgrund, vid Stockholms ström forsande vatten och i gatlyktornas sken är jag ett kort tag ensam med den vackra, roliga kvinnan.
Jag känner en ilning, men vet hur det är. Inte nu och inte här... Föga kunde jag ana och hoppas på att jag långt senare faktiskt skulle få äran att vara hennes.