Kalle kobra


-Du ser ovanligt trött ut idag! flinade Daniel och dunkade mig glatt i ryggen.
Jag var väl medveten om att jag normalt inte ser ut som den piggaste musen på jorden och denna kväll hade jag stigit upp alldeles försent. Därmed hade jag tvingats spendera all tid på att hinna ta mig in till huset (som nu mer är mest känt för helikopterrånet) i tid och nu var jag komplett utrustad med sängkammarögon, skäggstubb och ett hår som stod på ända. Uteliggarlooken gjordes komplett av att jag klätt på mig själv, och det alltför hastigt.
Daniel hade nu kvällens tema klart för sig och fortsatte att göra sig lustig över mig.
-Har du klätt på dig själv idag? Undrade han leende samtidigt som han hjälpsamt rättade till kragen på piketröjan åt mig.

När vi rullade ut ur garaget i riktning mot Hornsberg för den sedvanliga utsättningen hade min för dagen sega reptilhjärna äntligen lyckats skaka fram ett försvar som omformulerades av min kvasivassa tunga:
-Det är bara en illution, jag är som en orm. Jag vilar tills det är dags fär action och då hugger jag..som en kobra, sade jag och ångrade nästan genast denna metafor.
Daniel skrattade bara kluckande och väl på utsättningen visade det att det var en ganska lugn vardagskväll för Busslinks förare. Följdakligen skulle ordningsvaktsgrupperna till att börja med kunna vassa runt i egen takt på sina geografiskt tilldelade områden och vara sociala till höger och vänster.
Bristen på viktig information under utsättningen förde dock det lilla abret med sig att Daniel kunde påtala sin kollegas tillstånd för de andra ordningsvakterna. Jag tvingades fåraktigt upprepa min ställning, kobran som hugger när det blir allvar.

Naturligtvis blev senkvällen så lugn som man trott och när det var dags för att stötta nattbussarna på Vasagatan hade mitt trötta tillstånd förvärrats. Huttrande av trötthet och kyla blev jag kvar i bilen medans Daniel stod utanför och småpratade med våra likaledes (för kvällen) sysslolösa kollegor.
John Blund anlände med expresståget i samma ögonblick som bildörren slog igen.
Med ett ryck vaknade jag av att det var allt för tyst runt mina öron. Med växande panik kunde jag konstatera att det inte fanns en enda kollega i närheten. Jag bökade mig upp i något som kunde påminna om sittande ställning. Bilnyckeln var borta så jag kunde inte lämna bilen. Radion hade passande nog fått batteritorsk. Ut på gatan, gnugga ögonen. Fanns där någon kollega? Inte, nej. Till slut fattade jag mitt beslut och lämnade bilen olåst för att sprintande ta mig till det dygnet runt öppna Mc Donalds som torde vara enda möjliga förvaringsplats för mina kollegor. Visst var dom där och jag kände genast nackhåret resa sig när jag såg de med handfängsel belagda gripna som var med.
Danilel tittade upp, fyrade av ett brett leende och utbrast högt:
-Men tjenare Kalle kobra!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0