Tillbakablick 2
Hon hette Moni och kom in i mitt liv vid fel tid, plats och tillfälle. Hon var en sådan där helylletjej som redan vid 16 års ålder sökte den rätte. Förmodligen hade hon drömt om dagen då hon skulle få gå till altaret sedan hon började lyssna på sagor, och planerat den sedan hon lärt sig alfabetet.
Jag minns inte riktigt hur våra vägar korsades och varför, men det var givetvis dömt att misslyckas från början.
Moni såg nog något i mig som jag inte såg själv vid den tidpunkten. Medan hon tog ett fast tag om mig och bestämde sig för att leka familj var jag långt ute i 80 talets underbara värld. Ett fast förhållande var mig ganska främmande och med egen lägenhet i kombination med att börsen steg och steg -ljuva 80tal!- var min agenda något annorlunda än hennes.
Mina intressen bestod förvisso inte bara i pengar och festande. Kvinnor lockade med. Men med betoning på kvinnor. Monis intressen bestod i familjeliv med hela paketet men jag ansåg som sagt att det var lite för tidigt för det. Snäll och öm som jag ändå var dök jag av och till upp hemma hos henne, om än inte alltid nykter. Det var i de stunderna hon gjorde sitt bästa för att tämja mig.
Som tecken på hennes sanna kärlek gav hon mig, inte bara sinn passbild som man gjorde på grottitalet, utan även ett smalt silverarmband med en berlock som stolt förkunnad " I love you". Jag är ju kanske inte den som bär så mycket smycken generellt och faktiskt aldrig armband. Följdaktligen blev armbandet liggande på därför avsedd plats -någonstand som jag fortfarande inte känner till.
Till slut tröttnade ändå Moni på mig. Utan att ha reflekterat över det hade vi nog inte setts på ett tag och hon tog till det vassaste hon kunde. Hon gjorde slut per brev, vilket i nutid är detsamma som sms. Brevet var ganska snorkigt formulerat och med ett drag av syrlighet. I stora drag gick det ut på att jag var dum i huvudet och avslutades galant med att hon skrev " Så vill jag be dig att returnera bilden på mig och mitt armband, då min nya pojkvän ska få dem"
Samma kväll var jag ute med Kakan och berättade om brevet och tillförde att det blir nog svårt att hitta det där armbandet. Eftersom denne besatte en ganska stor portion humor tog, efter diverse ironiserande om situationen, en djävulsk plan fart i våra hjärnor. Vi samlade ihop alla bilder på tjejer vi kunde finna fram och kompletterade för säkerhets skull med några syskonbilder. Dessa lades omsorgsfullt i ett frankerat kuvert och sändes till Moni med vedlagt brev:
"Hej! Jag har nog tappat bort ditt armband och jag är inte säker på hur du såg ut, men om du är snäll och väljer ut ditt kort så kan du retunera de andra bilderna. Mvh"
Jag fick aldrig tillbaka några bilder, däremot fick jag ett tomt papper som någon skurit sönder. Moni kan vara en av de tänkbara kandidaterna till detta dåd. 
