Tillbakablick
Dagarna efter mordet på Olof Palme satt jag och några andra extraarbetande ungdomar på postgirot och gjorde det som alla andra runt om i landet också gjorde. Under detta samtal om mordet noterade vi alla att Nilla blev allt mer vilsekommen. Hennes blick vandrade mellan oss, hennes ansikte uttryckte förvåning, sen tveksamhet därefter oro och till slut frustration och vilsenhet. Till slut tog hon till orda:
- E han verkligen dö, asså???
Vi stirrade tysta och lite halvt mållösa på vår blonda väninna medan vi väntade på fortsättningen.
Nilla var nu för allt i världen kanske inte den man valde först på sitt TP lag men inte ens hon kunde väl ha missat mordet på statsministern?
Visserligen trodde hon att skohorn hette kohorn då de torde vara gjorda av just kor, och att det spelade roll vilken sida av limpsmörgåsen man bredde smör på men i alla fall. Det var ju trots allt inte så väldigt många som kunde hade missat den här nyheten utan att befinna sig på sydpolen.
Då vi under pur förvåning väntat på den förväntade fortsättning en stund utan att den kom tog jag sakta och försiktigt till orda.
- Ja, Nilla han är ju mördad. Har ni ingen tidning hemma? Har du verkligen missat det?
(På den tiden läste man faktiskt tidningar nästan i varje hem)
Utan att tveka gav Nilla oss nu det svar som skulle komma att lägga grunden till att hon sedemera flyttade norrut där hon ansåg sig bli mer förstådd:
- Ja, alltså jag såg ju bilden på Dn, stor bild på halva sidan, men jag läste ju aldrig vad det stod. Jag bara tänkte att han alltid får vara på första sidan i tidningen.
Kommentarer
Trackback
