karlgrlundin

Ordningsvakten och kronofogdeindrivaren Magnus är förvisso hela tolv år yngre än sin riktiga chef.
Inte desto mindre uppvisar han klara symtom på gubbighet. I hela hans kropp värker det, inte enbart från alla de slag han genom åren som ordningsvakt har tagit emot, utan även av krämpor som hör äldre män till.
Till det kommer hans allergier, laktosintollerans, hans åtrå för unga kvinnor och hans ovanligt morgonpigga humör.
Till skillnad från de flesta andra ordningsvakter, som ofta jobbar sena kvällar och därmed sover långt in på dagen, är Magnus gärna på jobbet innan tuppen har vaknat. Därför sitter han numera gärna redan
 halv sju morgonen på kontoret och ringer runt för att väcka trötta kollegor.
Eftersom inga kollegor är där och det är för tidigt att prata med "kunder" och myndigheter saknar hans tidiga närvaro
förvisso all relevans.


I ett försök att  gissa vad han sysslar med i denna tidiga timma, förutom att väcka mig, antar jag att han söker slå ihjäl tiden
med att chatta på ordningsvakternas hemsida. Eftersom han är smålänning tuggar han förmodligen på sin sparsamt smörade brödskiva, som han tagit med hemifrån för
att slippa köpa dyra, färska bröd på vägen till kontoret.

Han är född och uppvuxen i en by i Småland som han själv knappast minns namnet på.
Det var också där som han tog sina första stapplande steg som ordningsvakt.
Ordningshållningen på den inom, en sju mil stor radie, enda tänkbara festplatsen bjuder på en
helt annan typ av jobb än motsvarande arbete gör i den stora staden.
Polisens närvaro, eller brist på närvaro, gör det svårt att gripa förövare eftersom det
skulle ta polisen många timmar att komma dit. Det gör också att myndighetsutövningen på
plats i princip vilar på vakterna. Om det någonstans utformades ”street justice”,
så var det här på landsbygden i Småland. En tradition innehållande hembränd sprit och rallarslagsmål förgyllde kvällarna
och ledde till framtida fysiska men.

När Magnus sedermera tröttnade på utbudet av jobb i sin hemkommun tog han sin ränsel och gav sig av upp till Stockholm där han fick jobb hos hos mig, som då var vaktchef på det stora nöjesfältet. Han gav ett första intryck,
och präntade in sin status som landsortspojke hos stadens vakter, när han ringde från Sergels Torg i centrala Stockholm och undrade var han befann sig och vart han skulle ta vägen nu.

När den första sommaren i staden led mot sitt slut hade han ändå en fast och säker plats i det team som Jenny och jag med försök av viss noggrannhet hade byggt upp, och som med självklar auktoritet höll ordning på torpet.
Det höjdes förvisso kritiska röster på sina håll, eftersom hans självsäkra och orubbliga hållning i kombination med
den bräkiga dialekten ibland försatte honom i kniviga situationer. En del tyckte nog också att de situationerna ibland kunde lösas lite väl fyrkantigt. Men, vi tyckte om honom och faktum var att han egentligen aldrig gjorde något
felaktigt ingripande.

Efter de hårda åren på nöjesfältet, där han avvisat allt från små näpna damer till ryska gangsters har han med hjälp
av sin välsmorda käft, det enda "organ" som fortfarande går utan hjälp, fått sålt in en hel del jobb till mig även om han som sagt till vardags huserar hos kronkalle. Förvisso slipper han numera transportera sig med damcykel
när han ska mäta ut, eftersom han till slut fått tillbaka sitt körkort.

Nu står denna Trarydson inför kanske sitt livs viktigaste uppdrag när han som tredje man ska stå vid min sida i juni när kvinnofällan åter slår igen runt min späda pojkkropp.