Snuset har sitt pris
En dramatisk dag utspelade sig under måndagen för så väl stora och lilla kärleken likväl som för hennes döttrar.
Om man i en liten by norr om ingenstans, en bra bit från Långtbortistan, sömnigt träder in i sitt stall för att få ut sina hästar på grönbete är det inte svårt att tänka sig att man vaknar hastigt och hårt när inte mindre än sju polisbilar omringat området. En gripen skyddsvisiterad mellan halm och boxar är ju heller ingen vanlig syn.
Eftersom det finns gott om släkt och vänner till kärleken i och omkring detta stall fick vi givetvis löpande rapporter vartefter spikmattor lades ut och helikoptrar togs in i jakten.
Med tanke på de begränsade resurser polisen torde ha i området under normala omständigheter steg pulsen och kanske var det dags för västkustens alldeles egna helikopterrån.
Min misstänksamhet väcktes kanske en smula över att inget sades på nationell tv men kärleken fick hållas i sin benhårda tro på att det var stora saker på gång.
Då jakten kring byn drog ut på tiden bestämde vi oss för att ta med hunden Smulan på lite stadsträning. I stora staden drog hon sig snabbt till sig uppmärksamheten då hon fullt fokuserad på alla andra än sig själv, handlöst föll ner från trottoaren. Nu är hon ju ganska tuff och veckor av egen påfunnen flyg- och hopp träning, förmodligen med siktet inställt på att bli kamikazepilot, har satt sina spår. Stuntet gjorde henne snabbt till gatans drottning och jag ansåg det vara ett lämpligt tillfälle att lasta in Batman II i bilen igen. I samma ögonblick kom min första fru, Eva, fram till mig. Jag såg nog lite frågande ut för hon undrade om jag inte kände igen henne. Nu har det ju gått sådär en femton år sedan jag senast såg henne så jag känner inte att det var helt så där jättedumt att jag var lite tveksam.
- Jill? prövade jag lite trevande och möttes av en viss irritation.
- Eva! Vi har varit gifta!
Det blev ett ganska kort möte. På vägen därifrån nåddes vi av beskedet att alla bovar och banditer nere i byn nu var i polisens förvar. I de lokala nyheterna på nätet fann jag äntligen anledningen till den stora polisiära insatsen. De tre förövarna hade brutit sig in på ICA och stulit hela 45 stockar snus till ett värde av 15 000 kronor! Och gud vet vad värdet "på gatan" är i dessa tider.
Missförstådd kulturarbetare
När man väl har fått en bok refuserad av både Jannes förlag och Coop, kan man på allvar kalla sig för missförstådd kulturarbetare. Jag tycker helt klart att jag borde få slippa mitt dagliga slit och låta mina alster få tala för sig själva. Men i dagens kulturfientliga landskap får jag varken en atelier eller allmän hjälp till rödvinet på fradagskvällen. I stället tvingas jag ut på stadens gator och jobba. Naturligtvis gör jag inte som de andra missförstådda i min genre utan nappar åt mig ordningsvaktsbrickan och ger mig ut i livet.
Utan mening eller utstakad väg saknar jag mitt skrivande under brasans sken med vinet i glaset. Jag tänker på Lundell och de andra lyckostarna som vandrat livets hårda väg utan större aber och problem. Här tvingas jag kasta mig ut i jobb och slit för att få mitt alster publicerat samtidigt som andra, "mindre samhällstillvända" kan sitta i sina feta atelier och briljera med pretantiösa texter och avoga sammhällskänsla. Behovet av att kritisera etablisemanget är evigt och avsaknandet av förståelse för struktur, lagar och regler begränsade. Alla som inte är som mig, som vi och mina vänner är lierade mot staten och kapitalet, vägen är smal och möjligheterna få.
Inte för en sekund beaktas samhället som något positivt, eller något som kan hjälpa oss och föra det framåt. Det är kanske just därför som min anspråkslösa spänningsroman aldrig skulle sett dagens ljus om jag inte själv jobbat ihop till priset av utgivande, som väl vore självklart i alla andra brancher utom kulturens vagga. I denna branch förväntar vi oss att kulturen skall bevaras och att gemene man inte förstår vad kultur är.
I ett litet försök att spela på en annan häst har jag för egen del valt att publicera en bok som jag senare publicerar ett utdrag ifrån.
