karlgrlundin

Paniken slog mot mitt hjärta som en projektil och spred sig omedelbart ut genom varje led och lem i min chockade kropp.
Svetten bröt ut i pannan och det svartnade för mina ögon. På ostadiga ben satte jag mig ner på golvet.

Nog för att läkarskräck och hypokondri är ett arv i rakt nedstigande led inom min familj men detta var allvar. Givetvis vet jag innerst inne när det är dags att gå till läkaren och inte, det är bara det att ovan nämnda problem får mig att felprioritera i en ganska vid omfattning. Det har genom åren gett mig en del problem. Att gå med bruten hand en vecka för att inte störa läkare med småsaker var inget direkt lysande drag men så fick jag ju plikta med en knoge som försvann, också.

Att i stället bege sig till farbror doktorn med knölar i magen verkade då mer vettigt även om paniken även den gången lät mig svettas en vecka innan jag gjorde slag i saken. Nu var det inga farliga knölar, det visade sig faktiskt vara revbenen, men ändå.

Ungefär så har mitt liv rullat på sedan jag i femårsåldern tvingade min mamma att ta mig till dyra specialläkare med praktik i hemmamiljö och därtill befriande fria från vita rockar.

Men nu var det verkligen allvar! Jag tvingade mig motvilligt att igen titta på det blodröda som jag av misstag noterat efter mitt toalettbesök. Döden går sin rond, tänkte jag och spolade bort bevisen, tvättade av ansiktet i iskallt vatten och började planera för min hädanfärd.

- Hur är det med dig? Undrade min fromma hustru när jag till slut kom ut från badrummet.
- Det är bra mumlade jag och tänkte på testamenten och whisky.

Min fru känner mig bra och dagen förlöpte illa eftersom hon kunde se att all världens tyngder vilade på mina axlar. Till slut sprack det för mig och jag bekräftade för henne att hon inom kort skulle bli änka. Till slut berättade jag även varför. Det var då hon kläckte ur sig:

- Du, du kommer ihåg att vi åt massor av rödbetor igår, va?

Jag kan bara konstatera att det nog är bra både för mig och allmänheten att jag inte infriade min mors förväntningar att bli läkare.

Att gifta om sig i gott vuxen ålder innebär, som alla vet, att man i 11 fall av 10 belönas med bonusbarn. Det rör sig givetvis om varierande antal, i olika åldrar och med varierande förhållande till exkärlekar. I enstaka fall kan man kastas tillbaka till blöjbytaråldern och återigen genomleva snoriga näsor, samtal med dagispersonal och vattkoppor samtidigt som man stångar huvudet blodigt för att tillfredställa barnets biologiska föräldrar.

Om man, som jag, har tur och belönas med en vacker fru med vuxna barn blir livet givetvis lättare. Nu rör det sig ju förvisso om fyra stycken i mitt fall, men det borgar också för att modern, tillika kärleken, faktiskt är färdig med barnafödandet.

Som egen företagare ser jag istället min chans att få lite stabil arbetskraft knuten till företaget och har i skrivande stund lyckats få upp den yngste dottern (en av två i en tvillingsduo) från Varberg till huvudstaden.

Det visar sig dock att Jennifer Ljungblad, alias "trollungen", alias "guldklimpen", alias "snorisen" (beroende på dagsform och situation) är allt annat en enkel match. Fast att hon saknar sin andra hälft, Jessica, (vilket kanske är tur för mig som annars skulle vara helt bortkollrad) har hon på kort tid lyckats vända upp och ner på min annars så lugna tillvarao. Eftersom hon är slängd i käften samtidigt som hon besitter kompetensen att smöra på ett snyggt sett levereras det "oneliners" i hemmet som skulle göra eliten inom standup både generade och avundsjuka. Ibland sött naiva, ibland vassa som knivseggen.

Allt som inte är "korrekt" uppförande, lyckas hon på något sätt härleda till att "mamma säger" och därmed lägga över ansvaret på uppväxten. Så t.ex. har mamma i ett svagt ögonbick tydligen sagt att en vit lögn är ok, vilket hon än idag får lida för. Den unga damen säger något vasst eller "blont" i snart sagt varje utandning.

Det allvarligaste är kanske ändå på vilket sätt som hon har tagit över företag och familj utan att jag hinner förstå. I vintras köpte vi en Pajero med fyrhjulsdrift som jag inte har sett sedan dess. Visst fick vi en annan bil att låna men den står sedan månader trasig och ensam. När hon nu har varit i Stockholm bara tre veckor har mina kunder börjat ringa direkt till henne i stället för att ta omvägen via mig, hon lägger sitt arbetschema själv, min hund springer förbi mig och kastar sig i hennes famn och på något underligt sätt har min MB SLK 350 förvandlats till hennes firmabil.

Som nybliven författare och missförstådd kulturarbetare har jag kastats in i en ny värld som jag inte är van vid. Det är stor skillnad på vardagen hos rödvinsvänstern och förläggare kontra ordningsvakter och säkerhetspersonal. Samtidigt är det ganska trivsamt att sitta på sin kammare och procucera texter med rödvin i glaset.

Det stora problemet är givetvis att jag som icke erkänd, icke svårmodig men ganska sannskrivande inte har rätt till statligt stöd. Följdaktligen tvingas jag att jobba på riktigt! Varje tetra med Åkessons röda betalas ur egen ficka och varje timme av skrivande måste förklaras inför fru eftersom det tar viktig tid från vanligt hushållsarbete.
När jag dessutom sällan bär basker, palestinasjal eller secondhandkavajer tvingas jag att vara den fula ankungen i författarkretsar. Inte är jag kulturell nog att platsa bland de missförstådda och inte är jag känd nog att platsa blande de inkomstbringande.

För att få råd till viner på glasflaska, låt vara med skruvkork, tvingas jag alltså ut på stadens gator som en vanlig man. Mina hotellkunder varvas med allt från flådiga innekrogar i city till bowlinghallar och förortskrogar. Nu är det inget ont i det, många bra kollegor och nytt alster till kommande romaner ger råg i rygg och smör på mackan.

Medan jag drar på mig min alteregoklädsel och förvandlas från piprökande, vinpimplande författare till hård och iskall ordningsvakt på Stockholms gator ger jag alla er andra en liten smakbit från min första roman "Steven" som finns som sida på facebook via min profil och som finns att köpa via www.karlgrlundin.se eller hos mig när vi ses.

"Steven" Utdrag:

Varg Sörensen var jämngammal med Anders. Eftersom han hade en norsk far och en svensk mor hade han genom livet bott i båda länderna. Under några år i slutet av åttitalet och början av nittiotalet hade han arbetat på bevakningsföretaget ABAB i Stockholm. Tillsammans med tre resliga och vältränade kollegor delade de en lägenhet i Jakobsberg. Till vardags jobbade de som ordningsvakter i tunnelbanan, där de blev väl kända för sin ”fasta” hållning gentemot de som hade annan uppfattning om lag och ordning än de själva hade. För att fylla ut tiden när de inte tränade hade de jobbat extra som livvakter på företaget och som dörrvakter på den ökända krogen Monte Carlo i centrum. Fast att Varg förmodligen var den ende av dem som inte tog anabola steroider, hade han varit vältränad under hela sitt liv. Han besatte också en egenhet som få människor hade. Han blev aldrig rädd, bara arg. Vad som än hände, i jobbet eller privat, vilka situationer han än mötte och hur många fiender han än fick mot sig, mötte han allt motstånd på ett och samma sätt. Han gick framåt, hårt och skoningslöst. Han var en notorisk anhängare till ”Street Justice” varför han aldrig lät någon, som hotat eller skadat honom, hans kollegor eller andra oskyldiga, komma undan. Det var en taktik som under åren inte bara hade givit honom fiender, men också mindre men, problem med åklagare och en hel del ärr. Men det fungerade, för han stod fortfarande upp.

När ABAB, då i skepnad av Partena hade tappat kontraktet på tunnelbanebevakningen hade han tillfälligt börjat köra en rondbil. När han en dag blev kontaktad av en av sina tidigare kollegor som nu var arbetsledare för tunnelbanevakterna och som ville rekrytera honom till den nya entreprenören avvisade han tanken direkt. Han var ytterst tveksam till hur det företaget skulle klara av att upprätthålla ordningen i tunnelbanan. Men hans tidigare kollega stod på sig och efter mycket tjatande lovade Varg att komma på en intervju hos en Anders Svensson.
Varg ankom till konkurrentens kontor på S: t Göransgatan i Stockholm en akademisk kvart försenad. Han parkerade sin målade tjänstebil så att han upptog båda de två parkeringsplatser som konkurrentens arbetsledare hade till sitt förfogande och valsade lagom respektlöst, iförd sitt företags uniform, komplett med skyddsväst och basker, in på kontoret.
Till Vargs förvåning uppskattade Anders hans sätt och arrogans. Kanske berodde det på att de befintliga arbetsledarna på företaget saknade all erfarenhet som krävdes för uppdraget.
Ännu mer förvånad blev han av att inse att han gillade Anders.
Anders anställde Varg på stående fot och under ett par år upprätthöll de gemensamt ordningen i tunnelbanan innan bevakningen tillfälligt avvecklades och Varg flyttade tillbaka till Norge. Men från den dagen var de goda vänner och arbetskamrater som alltsedan dess hade upplevt många udda händelser gemensamt.

Nu satt Varg i soffan hemma i sitt radhus utanför Oslo. En snabb titt på klockan visade att han ännu hade gott om tid innan han skulle möta upp Jade på Gardemoen flygplats. Hans höggravida hustru, som till yrket var polis, satt bredvid honom och snaskade på en pralin.
Under kvällen hade de hört en hel del sirener från polisbilar utanför hemmet och båda två undrade vad som var i görningen. Nu hörde de plötsligen en bil som i hög fart körde förbi utanför. Plötsligen hördes en hög smäll och ljudet av metall som träffade metall sjöng i öronen på dem. Varg svingade sig ur soffan och snörde snabbt på sig sina kängor innan han försvann ut i riktning mot olycksplatsen.
På femtio meters håll kunde han se att en stor svart van hade kört av vägen och krockat med en lyktstolpe. När han kom fram såg han att stolpen hade förorsakat stor skada på fronten och det rann olja och stank bensin. Han kom fram till passagerarsidan först och ryckte bestämt upp dörren, redo att assistera de skadade i bilen. Mannen som satt i sätet var fastspänd men såg groggy ut, föraren däremot hade inte bilbälte på sig så han låg försjunken över ratten och blödde från ögonbrynet. När Varg böjde sig över passageraren för att lösgöra honom från bilbältet såg han att ett hagelgevär stack upp mellan sätena. Han anade omedelbart oråd och en hastig titt bak i bilen bekräftade hans farhågor. Bilen var fylld av misstänkt stöldgods och han såg att två rånarluvor hade fallit ner på golvet i kraschen. Varg bytte nu omedelbart taktik. I ögonvrån såg han sin gravida polishustru vaggande, skumpa fram i en så hög fart som hennes mage efter omständigheterna tillät. Ett öknens skepp med ankfötter, for det genom Vargs huvud sekunden innan han återgick till sin situation och snabbt nappade åt sig geväret. Sedan ryckte han med våldsam kraft ut passageraren på marken och tryckte ner honom i leran med sin vänstra känga placerad mellan mannens skulderblad. I samma ögonblick vaknade föraren till, uppfattade situationen och gjorde ett utbrytningsförsök. Varg gjorde en mantelrörelse och geväret klickade karakteristiskt till.

• Stanna! Polis, skrek hans fru andfått bakom honom.

Varg vände sig om och såg henne hålla en hand på sin mage medan den andra var sträckt i luften med hennes polisbricka väl synlig.
Kombinationen av den klickande mantelrörelsen och kvinnans order, eller kanske bara av mantelrörelsen, fick den flyende rånaren att tvärstanna.

• Håll händerna över huvudet och backa tillbaka, kommenderade Varg, eftersom hans hustru nu hade ödat alla sina krafter för stunden och bara stod framåtlutad och andades tungt.

Mannen sträckte upp händerna och backade fogligt tillbaka. När han var tillräckligt nära kommenderade Varg ner honom på marken, nappade upp sin mobil och slog numret till polisen. Medan han väntade på svar höll han de båda gripna i schack med geväret. Precis när polisen svarade hörde han sin fru ta ton igen.

• Oj, vattnet gick.

För att sponsra bättre vin till författaren; dela gärna länken... :-)