karlgrlundin

Trots att min fru Mia försäkrat sig om att det stod "Best Tools" på både såg och yxa som hon inhandlat, anade jag besvikelsen hos Sven-Olof och Magnus. Till och med ett hånleende bredde ut sig över läpparna när de högg tag i sågen som mest såg ut som en leksak i SO:s stora famn.

Annars gick ju planen ganska bra. Att bjuda in de bästa hantverkarna, och Magnus, dagen före bröllopet för att få dem att ordna en bar av en gammal kökssoffa i trä. Det gick bara lite långsamt. Så fort soffan burits ner till garaget behövdes både planerings och vätskepaus. Jag är ju nu inte sämre värd än att jag kan ordna både öl och starksprit till frukost, vilket kanske påverkade resultatet en smula.

När grovjobbet så småningom var klart, stod det klart att det kunde behövas en platta som kunde fungera som bardisk. Sagt och gjort, tre fulla grabbar, en plånbok och en infångad, nykter Mette placerades i folkabussen (som Magnus köpt av en gammal hippie och målat om från regnbågens färjer till vit) och det bar iväg tll Ljusterös brädgård. Vad personalen tyckte om vår egen gå-före-i-kön-för-det-är-bröllop-policy vet jag inte, men de såg lite fundersamma ut när vi undrade om de hade synvinklar och infallsvinklar i tillägg till plattor och vinkelhakar.

När så den första bilen med ankommande gäster svängde upp på uppfarten var baren klar och pyntad med westernsmyckning såväl som neonljus och ingen som steg ur de ankommande bilarna hade möjlighet att passera utan att svepas in i humorns och dimmans värld.

Eftersom det faktist saknades prislista lyckades grabbarna att konstruera en egen och snabbt kostade en öl damerna en bystpåläggning på bardisken. Snabbt kunde bristerna i denna betalning konstateras då det fanns närvarande kvinnor som inte nådde upp att betala. Långt framskridna planer finns därför på att bygga små pallar som sedan namnsätts och blir personlig till ägaren. Kanske till kräftskivan?
Annars steg priserna i takt med fyllan och Jennie sa dagen efter att det var dyrt med vitt vin som faktiskt krävde tre uppläggningar på bardisken.

En snäv timme före vigseln fann jag till slut den sista delen av min tilltänkta bröllopsklädsel. Jag nappade åt mig de svarta jeansen, som låg inkilade mellan tomburkar och tallbar i bakluckan på en av bilarna.

- Äntligen, här är de! Men de är nog inte tvättade va? sa jag till min blivande fru och granskade byxorna kritiskt i solskenet.
Jag ångrade genast kommentaren, jag kunde ju faktiskt själv se att de åtminstone vart med på en hundträning efter senaste tvätten. Dessutom såg min fru ut att vara upptagen med annat.

Tur att resten av "kostymen" var klar, tänkte jag, utan att just då reflektera över att de delarna faktiskt var ordnade av Mia. Jag behövde bara fixa ett par byxor. Det var bara det att det kommit så mycket imellan och nu senast var det Mjuka Moccasinen, Ari, Johnny Walker och jag som hjälpts åt att lugna bröllopsnerverna.

De sista förberedelserna blev klara, i alla fal nästan, lagom till att klockorna i kyrkan började inringningen. Vid det laget hade alla gäster fått både program och stänkare och det blev därför lite osäkert vem av Mia och mig som skulle överlämnas och vem som skulle ta emot.
Några säger att det var då vi "tappade prästen", andra säger att det var när tärnan Johanna ifrågasatte evenemanget innan Mia hann svara "Ja". Själv hade jag, högt och tydligt, redan svarat, kanske mest tack vare fusklappen som Mias bror och vänner gett mig. Nu var det kanske inte någon riktig lapp, snarare ett gammalt systembolagskvitto som den smartaste av dem skrivit ordet "ja" på.

Det enda jag vet  säkert är att den vigsel som skulle innefatta knäböjningar, kyssar och som skulle ta en snäv timma blev avslutad på en rak kvart.

I efterhand undrar jag lite över varför prästen tackade nej till bröllopsmiddag, "glömde" hälften av ceremonin och hotadade tärnan med sk "rättsliga åtgärder". Jag kan också tycka att kantorn var lite stel och tvär när han stängde och låste kyrkdörren i samma stund som sista gäst var ute. Lite synd kan tyckas, de hade vart kul att säga hej då till de båda och kanske bjuda på en stänkare.

Mia lyckades faktiskt att gå vilse på Solvalla trots assistans från Jennifer. Nu har hon ju bara varit där ett par år och den utskrivna områdeskarta hon fick visar heller varken norr och söder så jag får dra slutsatsen att det är mitt fel, som det ju brukar vara.

Eftersom det trots allt är viktigare att hon hittar hem än att hon hittar på Solvalla har vi investerat i en bil som har GPS. Dock känns inte frågan "varför visar pilen motsatt riktning som vi kör?" helt bekväm under färd.

Helgens stora begivenhet, Elitloppet, är annars årets första chans att träffa ett hundratal roliga kollegor på en och samma gång. Jag vet inte riktigt vad det annars skulle vara som lockar med evenemanget. Att gå tretton timmar på sned asfalt, att titta på blivande hamburgare som effektivt döljs av skrålande och fulla finnar eller att äta klassisk skolbespisningsmat medan vädret skiftar från ösregn till gassande sol känns inte som det stora dragplåstret.

Men visst är det trevligt att inom 48 timmar få umgås med sina kollegor åtmistone hälften av tiden, och det är ett evenemang som ger något till alla. Truppen från Varberg kanske har allra störst glädje. Mia lär sig hitta, Gabor lärde sig i år att en "Harry Boy" inte är en häst i finalen som man kan satsa på, Jenni får njuta av skönsång och viktiga samtal under bilfärden och Alex hann t.o.m. pröva att åka tunnelbana.

När det kommer till själva loppet är det tyvärr lite svårt för oss förvärvsarbetande stackars ordningsvakter att se något eftersom sikten ständigt skyms av dessa skrikande, utklädda, berusade och flaggviftande nordiska grannar.
Alternativt befinner vi oss på gatan utanför och har utvecklingssamtal med friåkarna i taxikön, så det enda man med säkerhet kan säga om resultatet är att Harry Boy inte vann.

Tur i oturen då att jag inte missat vare sig Kommunals lärlingslopp eller ponnyloppen.