Ponnyexpressen
Mia lyckades faktiskt att gå vilse på Solvalla trots assistans från Jennifer. Nu har hon ju bara varit där ett par år och den utskrivna områdeskarta hon fick visar heller varken norr och söder så jag får dra slutsatsen att det är mitt fel, som det ju brukar vara.
Eftersom det trots allt är viktigare att hon hittar hem än att hon hittar på Solvalla har vi investerat i en bil som har GPS. Dock känns inte frågan "varför visar pilen motsatt riktning som vi kör?" helt bekväm under färd. 
Helgens stora begivenhet, Elitloppet, är annars årets första chans att träffa ett hundratal roliga kollegor på en och samma gång. Jag vet inte riktigt vad det annars skulle vara som lockar med evenemanget. Att gå tretton timmar på sned asfalt, att titta på blivande hamburgare som effektivt döljs av skrålande och fulla finnar eller att äta klassisk skolbespisningsmat medan vädret skiftar från ösregn till gassande sol känns inte som det stora dragplåstret.
Men visst är det trevligt att inom 48 timmar få umgås med sina kollegor åtmistone hälften av tiden, och det är ett evenemang som ger något till alla. Truppen från Varberg kanske har allra störst glädje. Mia lär sig hitta, Gabor lärde sig i år att en "Harry Boy" inte är en häst i finalen som man kan satsa på, Jenni får njuta av skönsång och viktiga samtal under bilfärden och Alex hann t.o.m. pröva att åka tunnelbana.
När det kommer till själva loppet är det tyvärr lite svårt för oss förvärvsarbetande stackars ordningsvakter att se något eftersom sikten ständigt skyms av dessa skrikande, utklädda, berusade och flaggviftande nordiska grannar.
Alternativt befinner vi oss på gatan utanför och har utvecklingssamtal med friåkarna i taxikön, så det enda man med säkerhet kan säga om resultatet är att Harry Boy inte vann.
Tur i oturen då att jag inte missat vare sig Kommunals lärlingslopp eller ponnyloppen.
