karlgrlundin

Eftersom jag aldrig har varit känd för att vara direkt händig har jag sedan länge gett upp alla försök att framstå som verkstadsmekaniker alternativt hemmafixare.
Hemma sköter jag de "mjuka" jobben sedan flera fruar tillbaka och överlåter till den, som för närvarande är min bättre hälft, att sköta skruvanden, lagningar och däckbyten.
Mina försök att framstå som en händig man har alltid försatt mig i eländiga situationer med mardrömslösningar som avslut. Liksom min fallenhet för hypokondri är också detta ett arv i rakt nedstigande led från en far som inte kunde skilja på bak och fram på en hammare. Det är kanske pga. av det som vår nyinköpta tv, sedan två månader tillbaka, bara kan användas för videofilmer, trots att vi betalar för så där en tjugo kanaler.

Efter att ha levt ett halvt liv med försök att fixa än det ena, än det andra med samma magra resultat som någon annan får rätta till har jag till slut insett mina begränsningar och tagit fasta på att i stället betala mig ur tekniska problem.

Därför har jag valt att bara köra nya bilar som jag sedan servar på verkstaden. En liten idé om HUR illa det är får man kanske om jag berättar hur min senaste tjänstebil införskaffades. Kort tid efter en service började en för mig obegriplig varningslampa att skina på instrumentpanelen. Jag ringde omedelbart min kompanjon och två dagar senare kvitterade jag ut en ny Passat samtidigt som jag förvisade den äldre bilen till ett hörn på tomten för senare åtgärder. Där står den naturligtvis ännu.

Det är mot bakgrund av detta som jag nu sliter mitt hår över hur jag ändå endar upp med halvdana bilvrak. Naturligtvis tog ett av mina söta bonusbarn vår nya Pajero och lämnade en Alero i pant. Jag lånade givetvis ut Aleron så fort det var möjigt, men det hjälpte föga. Efter att den stått still utan att ge ett enda morrande ifrån sig, hur mycket man än vred på startnyckeln, i månader på en kollegas pappas parkering.

Till slut hade jag nåt vägs ände och insåg att det var dax att återigen öppna plånboken. Med hjälp av min något mer tekniske kusin och bilens rättmätlige ägare, Jennifer, tog vi oss ut till brottsplatsen för att få igång härket. Det tog så där en fem timmar, men det inkluderar i och för sig tiden på reservdelsfirman där diverse delar fick inhandlas. Pappa höll i plånboken och kusin Max i mekandet. Den söta lilla ungen stod naturligtvis bredvid och talade om för Max hur duktig han var.

Till slut har nu bilen transporterats till min tomt där den står till försäljning. Visserligen har ingenlagt ut någon annons, men om ni vill ha den hör av er!!!