Alla onda ting är tre, älskling


Efter att min kärlek under loppet av några skälvande timmar konfronterat båda sina stora fobier och rädslor, skällande stora hundar och exfruar, tyckte jag att det var dags att ta ett steg vidare i förändrings- och upplärningsarbetet med henne. Det var följdaktligen dax att introducera Aikido i praktiken i hennes liv. Inte minst efter hennes dotters Jen's fråga om mamma fått dubbelhaka på nacken.


Aningen tvekande, men med Nicoles och mina glada tillrop och vår positiva hållning (låt vara att en och annan vit lögn levererades med gott syfte) fick vi in henne på mattan i dojon.

Det var givetvis en stor dag, inte bara för mig och dottern, utan även för de andra barnen. De gillar alltid när en vilsen vuxen kommer på deras träning eftersom det visar hur duktiga de själva faktiskt är.
För ja, som den omtänksamma mannen jag är, lät jag naturligtvis min kärlek få börja lugnt. I barngruppen är dom mellan sex och elva år så jag var övertygad om att min westernridande, lassokastande cowgirl med ordningsvaktsbricka skulle klara sig någorlunda bra i den miljön.

Trots dessa försiktighetsåtgärder förstår jag nu att det inte är naturligt för alla att bli kastade i mattan, även om där är mjukt och om det är barn som gör det. Därför har jag lovat min kära att vi ska träna hemma så att hon får chansen att lära sig det. Visserligen visade hon då en min som kändes som ett mellanting mellan fruktan, hat och irritation. Men jag kan ju bara ha uppfattat det fel, förstås. Hon är säkert väldigt glad för att hon får ta del i mitt liv och samtidigt få motion.

Efter barnträningen lät jag henne nosa lite på vuxenträningen ett tag. Hon såg i och för sig inte gladare ut då, utan väste bara i mitt öra att det "står en häst sadlad i Varberg till dig". Nåja det är långt till helgen och hästen kan ju bli sjuk eller så.

På onsdag är det dax igen, och då blir det vuxengruppen direkt. Tills dess tror jag nog att hn också har lärt sig att köra åt rätt håll efter träningen, mot Stockholm, i stället för Södertälje. På det sättet får hon inte så bråttom till jobbet.


Ex-perience


-Är du helt dum i huvudet din djxxxx sxxt? gastade min exfru till mig, i stället för att använda det mer internationellt gångbara "hej".
Det är väl en sån där situation där man inte riktigt vet vad man har gjort för fel, men ändå inser att något är det ju.
Blixtsnabbt rabblade mitt inre alla mina brister som kan ha orsakat denna kanonad av utebliven kärlek. Kunde det månne vara att jag haft med dottern att titta på hundvalpar? Eller att denne dotter haft en lugn kväll med god mat tillsammans med mig och min nya kvinna? Eller var det inte alls relaterat till det? Kunde ju vara att jag fortfarande finns? Det var nog mest troligt, hon har aldrig tyckt att det är särskilt nödvändigt, som jag har förstått det.

Detta var nu Mias första möte med mitt ex, men jag är inte säker på att hon helt uppskattade det eftersom hon inte fick möjlighet att hälsa på ett normalt sätt. Eller ens på något sätt. Hon såg till och med lite tagen ut och jag tror dessutom att min hundrädda kvinna faktiskt uppskattade det tidigare mötet med Max skällande rottisar bättre.


Det tidigare mötet med hundarna ordnades eftersom att jag tyckte det var en lämplig åtgärd då Mia bara sett sin blivande hund i det söta valpstadiet. Jag har fram till nu inte tyckt det varit nödvändigt att störa i det rosa skimret och berätta att dessa sötisar faktiskt blir stora. Nu vet hon det, men frågan är om inte vetskapen om att exfruar blir arga tog udden av hundrädslan...


För vi är AIK


Exilen i Allsvenskan är inte bara över, den har förpassats till långtbortistan, distanserats av livet och fallit in i den eviga glömskans träsk! Vem minns den skit som föll i fjol? Vi lever i nuet och nuet representeras av Gnaget.

Alla timmar som jag har lagt ner som ordningsvakt för Bajjen, och för den delen jurjårn, på fotboll, hockey, bandy och till och med handboll har varit en sportslig pina eftersom man gärna hade velat se riktig idrott. Men vem vill bråka med en Aik:are? Valet av arbetsplats har så sett varit enkelt.

Hv71? Vad fan är det? Ett gäng bönder som köpt ihop ett lag och lekt hockey i några år. Ställt mot ett klassikt lag med hjärta, hjärna och själ betyder inte det någon världens ting.

Kom Hv så ska vi dansa, dansa tills tiden är slut. Kom till hovet, slipa era skridskor, snacka er taktik mellan löneprat och traktorplaner för våren. Här är vi, på klassisk mark, med en laganda som inte ni kan köpa. Vi är taggade, vi spelar med hjärta och kärlek! Hur ska ni kunna besegra oss? Hur ska ni kunna komma emellan själ och hjärta, mellan fans och lag. Hur ska ni övervinna kärleken och hockeyintresset med ert sereotypa köpta taktikspel? Kom och pröva, vi väntar på er!

Aik har inte bara tystat kritiker, dom har förpassat "hockeytänkare"  in i skammens garderob och förvandlat spelodds till värdelösa tal. Dom har dragit ner brallorna på de som ska föreställa de största stjärnorna i landet. Vem ska ändra på det, vem ska kunna hindra och stoppa oss?

Resan har ändå bara börjat, för det är trots allt några matcher kvar till finalen....

Kalle kobra


-Du ser ovanligt trött ut idag! flinade Daniel och dunkade mig glatt i ryggen.
Jag var väl medveten om att jag normalt inte ser ut som den piggaste musen på jorden och denna kväll hade jag stigit upp alldeles försent. Därmed hade jag tvingats spendera all tid på att hinna ta mig in till huset (som nu mer är mest känt för helikopterrånet) i tid och nu var jag komplett utrustad med sängkammarögon, skäggstubb och ett hår som stod på ända. Uteliggarlooken gjordes komplett av att jag klätt på mig själv, och det alltför hastigt.
Daniel hade nu kvällens tema klart för sig och fortsatte att göra sig lustig över mig.
-Har du klätt på dig själv idag? Undrade han leende samtidigt som han hjälpsamt rättade till kragen på piketröjan åt mig.

När vi rullade ut ur garaget i riktning mot Hornsberg för den sedvanliga utsättningen hade min för dagen sega reptilhjärna äntligen lyckats skaka fram ett försvar som omformulerades av min kvasivassa tunga:
-Det är bara en illution, jag är som en orm. Jag vilar tills det är dags fär action och då hugger jag..som en kobra, sade jag och ångrade nästan genast denna metafor.
Daniel skrattade bara kluckande och väl på utsättningen visade det att det var en ganska lugn vardagskväll för Busslinks förare. Följdakligen skulle ordningsvaktsgrupperna till att börja med kunna vassa runt i egen takt på sina geografiskt tilldelade områden och vara sociala till höger och vänster.
Bristen på viktig information under utsättningen förde dock det lilla abret med sig att Daniel kunde påtala sin kollegas tillstånd för de andra ordningsvakterna. Jag tvingades fåraktigt upprepa min ställning, kobran som hugger när det blir allvar.

Naturligtvis blev senkvällen så lugn som man trott och när det var dags för att stötta nattbussarna på Vasagatan hade mitt trötta tillstånd förvärrats. Huttrande av trötthet och kyla blev jag kvar i bilen medans Daniel stod utanför och småpratade med våra likaledes (för kvällen) sysslolösa kollegor.
John Blund anlände med expresståget i samma ögonblick som bildörren slog igen.
Med ett ryck vaknade jag av att det var allt för tyst runt mina öron. Med växande panik kunde jag konstatera att det inte fanns en enda kollega i närheten. Jag bökade mig upp i något som kunde påminna om sittande ställning. Bilnyckeln var borta så jag kunde inte lämna bilen. Radion hade passande nog fått batteritorsk. Ut på gatan, gnugga ögonen. Fanns där någon kollega? Inte, nej. Till slut fattade jag mitt beslut och lämnade bilen olåst för att sprintande ta mig till det dygnet runt öppna Mc Donalds som torde vara enda möjliga förvaringsplats för mina kollegor. Visst var dom där och jag kände genast nackhåret resa sig när jag såg de med handfängsel belagda gripna som var med.
Danilel tittade upp, fyrade av ett brett leende och utbrast högt:
-Men tjenare Kalle kobra!

Lathund för blivande ordningsvakter


Som gammal ordningsvakt och företagare händer det ju av och till att blivande ordningsvakter får ens referenser och skickas på utbildning. I samband med det har jag förstått att det föreligger en viss oro för svenkaprov och intervju.
Som den hygglige kille jag är har jag satt upp en hjälpmanual för att underlätta inför dessa moment.

Grundläggande steg:
Om du har lyckats få fram därför avsedd ansökningsblankett, fyllt i den någorlunda korrekt och därtill lyckats få ett par personer att ställa upp som referens för dig har du kommit en bra bit på väg. Allt du behöver göra i detta skede är nu att tillföra rätt adress på kuvertet, frankera och sedan är det bara att låta posten jobba.

Blir du sedan kallad till intervju och svenskaprov ska du inte låta dig skrämmas, det är bara polismyndighetens sätt att säga att du kommit ett steg vidare!
Inför detta svenskaprov och intervju finns det en del att tänka på. Jag har nedan bifogat en manual.

Manual:

1. Uppförande under intervju.

Om det inte är du som har fyllt i ansökningshandlingarna eller om du faktiskt är dömd för grövre brott nyligen bör du omvärdera ditt beslut att gå vidare med ansökan. Det blir med största säkerhet uppdagat under denna intervju. Det är knappast heller någon mening att sända en kompis eller släkting i ditt ställe då du får legitimera dig på plats. Kom ihåg att polisen jobbar proffisionellt med sådana här saker.
Känner du dig säker på att du ändå har hamnat rätt kommer här lite råd om uppförande under intervjun:

-Försök att komma i tid, i alla fall rätt dag. Har du jobbat kvällen innan med en lånad ordningsvaktsbricka är det varken skäl för sen ankomst eller särskilt meriterande för dig som person. Undvik att nämna det.

- Svara på frågor som ställs men undvik att använda ord som "bögdjävlar", "blattar" och "bängen". Det kan i detta sammanhang ses som provocerande och främjar inte dina möjligheter att bli ordningsvakt.

- Försök att uttrycka dig med hela meningar i stället för enstaka ord som "ja men va fan" eller "tror jag e skitbra på det här"

- Undvik att ställa motfrågor som "vad tror du själv?" och "hur faan blev du polis?" Det uppskattas sällan.

- Undvik att utveckla dina eventuella intressen för udda sex, vapen och karatefilmer.

- Undvik att ta med serietidningar egna batonger, handfängsel och andra vapen. Om du vill veta om de är tillåtna i tjänsteutövning så googla det hellre på nätet.
 
- Undvik också att fråga om du får använda pepparspray, egna kraftigare batonger, pistol eller liknande. Det får man ändå inte.

-Fråga inte om allmänhetens mobilvideor är gångbara som bevis i rätten eller om det "är sant att det kan finnas kameror i avräkningsrummen".

Om du klarar intervjuen är det nu dags för svenskaprov i tal och läsförståelse. Här har jag samlat en del som kan vara bra att veta och kunna innan du påbörjar provet.

Grundläggande kunskaper:

- Alfabetet (A till Ö)
- Stavning av ord som: Rapport, vaktlokal, arrest, klockslag, polispatrull, ordningsvakt.
- I avdelningen talförståelse samlar jag några ord med uttal nedan:

polisman           <po:lismann>
ordningsvakt    <ård:nings:vakkt>
protokoll           <Pro:to.kåll>
rapport              <rapp:årt>
polislagen         <Po:lislagen (som i Aik)>
misshandel       <miss:hann:dell>
narkotika          <nar:kåt:ica> (Limm, fludder, kola, speed, e, braja etc)
alkohol              <all:ko:hål>    (Bärsa, hemkört etc)
legitimation      <lägg:i.mi:ta:schon>

Var försiktig där ute och lycka till!


Årsdagar



Till trots för min merit att behöva visa legitimation på systembolaget så sent som för fem-sex år sedan börjar det kännas aningen tveksamt att vidhålla 29 år som min rätta ålder. Det har annars fungerat ganska bra genom åren, inte minst tack vare Nicole, som mot rimliga ersättningar benhårt har vidhållit att pappa visst är 29.

Nu känner jag dock att det kan vara tid att släppa 20 årsåldern och gå vidare, jag har haft några extra år på mig att mogna i kapp vilket har stärkt mig, inte minst i min självkänsla. Jag är nu mera inte bara säker på min sexualitet utan även mina önskemål, känslor, min vilja och till och med mina åsikter.

Så jag släpper nu taget och kastar mig med dödsförakt in i 30 årsåldern! Jag ser fram emot den med skräckblandad förtjusning men lovar mig själv att fånga dagen och att göra det bästa möjliga av situationen.
Eftersom jag nu tar ett gigantiskt kliv och räknar upp mig till hela 39 år riskerar jag naturligtvis att samtidigt kasta mig in i en fyrtioårskris men jag tror att min mognad och min livserfarenhet ska kunna hjälpa mig egenom denna eventuella kris utan några bestående men.

Jag har också, efter en snabb huvudräkning, kommit fram till att jag nu lugnt kan behålla den här åldern i hela fjorton år, eftersom det var så länge jag faktiskt var 29.

Så ja, jag blir inte längre 29 till våren, jag blir 39 och jag skäms inte ett dugg över det!


Familjepolitik


8e mars firas inte på något speciellt sätt hos oss, annat än att jag hämtar semlorna. I stället föreslog Mia tidigt att kvinnan borde äras varje dag, inte bara en enda, om året. Efter en kortare debatt i ämnet kom vi överens om att Mia hade rätt.



Inom ramen för detta principbeslut passade vi på att strukturera upp det dagliga arbetet och ansvaret för familjesysslorna. För som Mia mycket riktigt påpekade, "inget företag leder sig självt".
Följdaktligen beslöt vi att Mia påtar sig ledandet av arbetet på hemmaplan, liksom på fritiden medan jag ansvarar på jobbet (så länge Mia inte är där).
På detta sätt har jag nu full kontroll på vad jag ska göra, när det gäller allt från tvätt till att laga mat. Det är mycket praktiskt och Mia går med stor entusiasm in för rollen som ledare. Jag måste säga att hon är en naturbegåvning. Hon lyckas faktiskt nästan delegera allt arbete.
Hon har också många ideér om vad vi ska göra på fritiden inom allt från ridande, resor och andra nöje till inköp. Allt jag behöver göra är att lyssna noga och sedan verkställa dessa goda planer. 
Idag ska vi tex titta på hundvalpar. Då vet jag att jag bara behöver leta upp vägen dit och ta med pengar till handpenning. Smidigt och enkelt.



Även katter bör äras på samma sätt som kvinnor, varför Fiona har fått en låtande boll som hon kickar till så fort jag är för länge vid datorn eller på annat sätt brister i servicenivån.

Jag önskar faktiskt att alla andra män kan få ha det så bra med, inte bara jag. 


Vin och avocado


-Ja just det, nu är vi i närheten av Rotebro, utbrast Mia igenkännande och sken upp när vi svängde in på Bergshamraleden. (För er som inte är lokalt kända: Nej...mil fel)
Nu ska man ju i ärlighetens namn medge att det inte finns flertal av så många enskilda bensinstationer i Varberg, eller ens någon i Karl Gustav, vilket kan bidra till att åsynen av en sådan kan bedra lokalsinnet.

Eftersom Mia bara har bott här i tre månader nu, låt vara att vi passerar Rotebro varje dag på väg till jobbet, tyckte jag att denna lilla fadäs kunde få passera utan onödig ironi. Jag nöjde mig med att konstatera att hon hade fel och sparade istället händelsen för någon kommande blogg.

På vägen tillbaka ett dygn efter vår första kryssning tillsammans frågade jag vad hon hade köpt för vin i taxfreen. Jag höll tummarna för att hon hållt sig till för oss kända märken eftersom flaskan hon köpt på eget inititiv för en månad sedan fortfarande stod orörd efter att det första glaset smakats av. Visserligen hade vi planer om att använda det till matlagning men det är sällan vi får ovänner på middag.

-Jag köpte ett med jättefin etikett, så det kan inte gå fel den här gången konstaterade hon triumferande. Dessutom köpte jag ett vin med en liten tjur som hängde på flaskan!
Jag blev ungefär lika glad som när hon skulle köpa rakblad åt mig men glömde det för att hon hittade "helt unika" avocadoskålar i stället.
Men det är klart, dom kostade ju bara 3,75 styck. Klart vi ska ha tre stycken i fall vi får en gäst...


Tillbakablick 2


Hon hette Moni och kom in i mitt liv vid fel tid, plats och tillfälle. Hon var en sådan där helylletjej som redan vid 16 års ålder sökte den rätte. Förmodligen hade hon drömt om dagen då hon skulle få gå till altaret sedan hon började lyssna på sagor, och planerat den sedan hon lärt sig alfabetet.
Jag minns inte riktigt hur våra vägar korsades och varför, men det var givetvis dömt att misslyckas från början.
Moni såg nog något i mig som jag inte såg själv vid den tidpunkten. Medan hon tog ett fast tag om mig och bestämde sig för att leka familj var jag långt ute i 80 talets underbara värld. Ett fast förhållande var mig ganska främmande och med egen lägenhet i kombination med att börsen steg och steg -ljuva 80tal!- var min agenda något annorlunda än hennes.

Mina intressen bestod förvisso inte bara i pengar och festande. Kvinnor lockade med. Men med betoning på kvinnor. Monis intressen bestod i familjeliv med hela paketet men jag ansåg som sagt att det var lite för tidigt för det. Snäll och öm som jag ändå var dök jag av och till upp hemma hos henne, om än inte alltid nykter. Det var i de stunderna hon gjorde sitt bästa för att tämja mig.
Som tecken på hennes sanna kärlek gav hon mig, inte bara sinn passbild som man gjorde på grottitalet, utan även ett smalt silverarmband med en berlock som stolt förkunnad " I love you". Jag är ju kanske inte den som bär så mycket smycken generellt och faktiskt aldrig armband. Följdaktligen blev armbandet liggande på därför avsedd plats -någonstand som jag fortfarande inte känner till.

Till slut tröttnade ändå Moni på mig. Utan att ha reflekterat över det hade vi nog inte setts på ett tag och hon tog till det vassaste hon kunde. Hon gjorde slut per brev, vilket i nutid är detsamma som sms. Brevet var ganska snorkigt formulerat och med ett drag av syrlighet. I stora drag gick det ut på att jag var  dum i huvudet och avslutades galant med att hon skrev " Så vill jag be dig att returnera bilden på mig och mitt armband, då min nya pojkvän ska få dem"

Samma kväll var jag ute med Kakan och berättade om brevet och tillförde att det blir nog svårt att hitta det där armbandet. Eftersom denne besatte en ganska stor portion humor tog, efter diverse ironiserande om situationen, en djävulsk plan fart i våra hjärnor. Vi samlade ihop alla bilder på tjejer vi kunde finna fram och kompletterade för säkerhets skull med några syskonbilder. Dessa lades omsorgsfullt i ett frankerat kuvert och sändes till Moni med vedlagt brev:

"Hej! Jag har nog tappat bort ditt armband och jag är inte säker på hur du såg ut, men om du är snäll och väljer ut ditt kort så kan du retunera de andra bilderna. Mvh"

Jag fick aldrig tillbaka några bilder, däremot fick jag ett tomt papper som någon skurit sönder. Moni kan vara en av de tänkbara kandidaterna till detta dåd. 


Livsnjutarnens vardag, del 2 Tacos för Mettson

Om vi i Sverige känner oss stelbenta, köande och aningen tillbakadragna så är det ingenting mot vad de bör känna sig i Norge.

- Tjikken tårtilla? säger min vän Björn och ser precis så lost ut som ni tänker att han ska göra. Matkulturen känns lite annorlunda i vårt grannland. Det är förvisso gott om skaldjur och fisk på menyn men det är ont om internationella rätter sedan våra grannar är mer restriktiva i invandringspolitiken och mer konservativa inom matlagning. Kokt fisk värderas högt och resten är exotiskt.

Att gå in i en norsk matbutik är något annorlunda än hos oss. Glöm oxfilet och tänk fiskekaka. Butikerna i Strömstad omsätter mer än dom kan drömma om på ica Kvantum och systembolaget i Strömstad tar (eller tog) emot norska kronor.

En av de mest fantastiska kvinnor som vandrar på denna jord, trots sitt norska medborgarskap, vädrade nyligen på facebook att hon skulle göra tacos men gillar inte kryddningen. Vad göra? Hon är dessutom en Tae Kwondo instruktör som kräver nyttig mat och det känns som en utmaning för en gräddälskande svensk.

Vi får nu återgå till livsnjutningsstadiet och lära oss att inse att livsnjutning ligger i betraktarens öga. Det som är bra för den ene är pest för den andre. Själv gör jag gärna tacos på traditionellt sätt.
Men, vi är gringos, och likväl som tequia gör oss hyfsat galna så saknar vi oftast den värme i klimatet som kräver kryydstark mat. Därför kan man försvenska, eller förnorska, menyn och ändå känna en närhet till Mexiko.

Mettson vill göra maten på kyckling eftersom hon tror att traditionell köttfärs är farlig, vilket den kanske är i Norge. Jag föreslår ett förfarande som följer:

Börja att göra en sås med att steka vitlök, lök och chili. Häll på krossade tomater och värm upp. Låt svalna.
Stek den dära kycklingfärsen och krydda med salt, svartpeppar, chili och cayennepeppar.
Skär grönsaker som önskas (skit i det du inte gillar) tomar, gurka, lök och paprika tex,
häll upp i skålar och riv ost (västerbotten vore ju bra!)
Använd valfritt hårt eller mjukt skal, kan gå med lompe i Norge. Låt servera med Thaländsk öl och glöm inte gräddfil eller römme!


Obetrodd hantverkare


-Varför har du en skruvmejsel i bilen? undrar Mia uppriktigt oroligt när jaq fiskade upp just en sådan från handskfacket och nöjt började peta upp plasten runt min nya mobilladdare.
-I ditt fall är det ett brott mot vapenlagen, fortsatte hon.
Det hade inte tagit Mia lång tid att inse det faktum att hon inte var ihop med byggare Bob. Kanske att incidenten när jag skulle till och laga tv;n när det visade sig att dekodern var avstängd kan ha påverkat hennes syn på mig som hemmafixare.
Min familjs anlag och intresse för teknik och händighet kan nog beskrivas som uselt respektive labert, på sin höjd. Mitt liv är kantat av misslyckade och ännu mer misslyckade försök att laga saker. Som bevis anför jag mitt val av syslöjd i stället för träslöjd i skolan, alla kvitton på verkstadsbytta bildäck och, inte minst, mina knubbiga kontorsfingrar utan valkar.

Jag är osäker på hur många gånger som jag har stått vid vägrenen i regnet och huttrande förbannat den på något sätt trasiga bilen vid min sida. Jag vet bara att det har hänt ett antal gånger med ett antal bilar inom ett geografiskt katastrofalt stort område i Europa. Meriter som Tyskland, Oslo, Lillehammer och Grums hör till topplistan och vart och ett av dessa tillfällen innehåller en lång story i sig som fortfarande fuktar mina ögon av äkta panikkänslor när de dyker upp i huvudet. 

Nu är det ju tyvärr inte bara bilar som kan gå sönder, om ni undrar. Faktum är att det har smugit sig in tekniska små produkter i snart sagt allt som finns. Och teknik är inte min starka sida som sagt. Det kan ju göra livet besvärligt i allt från badrum till arbetsplatser. Jag är nog en av de få människor som kan bevisa att jag genom att byta en glödlampa lyckats släcka en hel flygelbyggnad. Lyckligtvis finns det fackfolk som kan ordna sådana saker.

Att lära sig att använda och förstå en fjärrkontroll är för mig som att ta en snabbkurs i ryska. Obegripligt svårt, man lär sig bara det viktiga -lite osammanhängande och glömmer det snart.

Dessa gener, eller brist på gener, har jag min far att tacka för. Redan på 70 talet roade han sina vänner bara genom att kalla sig " ingeniör Lundin ". Han är den enda människa jag känner till som lyckats montera ett trekantigt notställ till sin son.

Vis av all denna erfarenhet har jag valt att köpa mig ur problemen, dyrt men praktiskt. Sedan ett tag tillbaka har jag ju också fått assistans med detta av min vackra fina Mia. Jag är hjärnan och hon musklerna.

Tillbakablick


Dagarna efter
mordet på Olof Palme satt jag och några andra extraarbetande ungdomar på postgirot och gjorde det som alla andra runt om i landet också gjorde. Under detta samtal om mordet noterade vi alla att Nilla blev allt mer vilsekommen. Hennes blick vandrade mellan oss, hennes ansikte uttryckte förvåning, sen tveksamhet därefter oro och till slut frustration och vilsenhet. Till slut tog hon till orda:

- E han verkligen dö, asså???
Vi stirrade tysta och lite halvt mållösa på vår blonda väninna medan vi väntade på fortsättningen.

Nilla var nu för allt i världen kanske inte den man valde först på sitt TP lag men inte ens hon kunde väl ha missat mordet på statsministern?
Visserligen trodde hon att skohorn hette kohorn då de torde vara gjorda av just kor, och att det spelade roll vilken sida av limpsmörgåsen man bredde smör på men i alla fall. Det var ju trots allt inte så väldigt många som kunde hade missat den här nyheten utan att befinna sig på sydpolen.

Då vi under pur förvåning väntat på den förväntade fortsättning en stund utan att den kom tog jag sakta och försiktigt till orda.
- Ja, Nilla han är ju mördad. Har ni ingen tidning hemma? Har du verkligen missat det?
(På den tiden läste man faktiskt tidningar nästan i varje hem)

Utan att tveka gav Nilla oss nu det svar som skulle komma att lägga grunden till att hon sedemera flyttade norrut där hon ansåg sig bli mer förstådd:

- Ja, alltså jag såg ju bilden på Dn, stor bild på halva sidan, men jag läste ju aldrig vad det stod. Jag bara tänkte att han alltid får vara på första sidan i tidningen.




Friad eller fälld?




För ett tag sedan tyckte Mia att det var dags för oss att gifta oss. Jag kunde ju inte annat än att hålla med. Jag har ju bara varit gift två gånger och det vore trevligt att få en positiv erfarenhet på det området med.

Nåja, hade jag inte gift mig första gången hade jag inte fått min erfarenhet och mina vänner i Norge som jag skaffade mig under fem år i exil efter att ha flytt landet från min första hustru. Och hade jag inte gift mig andra gången hade jag inte haft Nicole.

Sagt och gjort. Vi planerade en mindre borgerlig tillställning ganska snart. Det gick nu inte eftersom vi kom fram till att jag inte var riktigt skild än, men när domen från tingsrätten vann laga kraft och jag var fri, slog fällan igen från andra hållet. Efter ett samtal vid köksbordet i Varberg mellan familjens kvinnor; svärmor, tvillingarna och Mia kom vi fram till att pingsten blir bra, närmare bestämt 11/6.



Livsnjutarens vardag, del 1 Koka korv

En av vår tids mest missförstådda livsnjutningar är kokt korv med bröd. Skit i vad de pretantiösa murvlarna säger om "slaggprodukter" och "onyttigheter". Vilken annan mat kan mätta och glädja en hel familj så fort och i vilket väder som helst? I skidbacken på vintern, före träning, efter träning, i farten, en stressig eftermiddag eller på efterfesten. Korv passar alltid!

Själva livsnjutningen ligger i att de dels är gott, dels är enkelt. Väljer du bara rätt korv kan du njuta lika länge som det tar att laga den. Vilka rätter kan man säga det om?
Korv räddar många äktenskap då den ger tid över till annat, inte tär på familjeekonomin och håller barnen lugna. Är inte det livsnjutning så vet inte jag.

Det finns dock några klara och enkla regler för att fulländat kunna njuta av korv.

För det första: Spara inte in på kvaliteten. Du äter redan så billigt det går! Unna dig bra grejor! Vad som är bäst ligger i betraktarens öga och jag undviker skickligt att lägga mig i sådana debatter.

För det andra: Korv SKA kokas, med undantag för ÄKTA grillning då man med fördel kan välja kryddigare korvar eller lammkorv till vuxna (efter smak). Statoils "grill" räknas inte! Endast kolgrillat. Visst går det att steka korv, men det går ju och andra sidan också att koka entrecôte...

För det tredje: Tillbehören är viktiga. Bröd ska vara vitt, färskt och varmt! Använd inte sådana där "chicagobröd" som tillför mjölig smak och dränker korven i vitt fluff fluff. Gå heller inte på myten om grovt korvbröd. Du går inte på diet när du äter korv ändå!
Ketchup ska vara av kända märken och senapen grovgorning eller sötstark. I övrigt är det okay med räksallad, rostad lök eller en sträng majonäs och för den grinige även gurkmajonäs.


Bildtext: Vilken tur att det fanns korv på isfisket.

Recept:
När det är dags att koka korven använder vi en stor kastrull så att korven får plats utan att ligga mot kanterna. Fyll med vatten så att korvarna kommer att täckas gott och väl. Tillsätt hela svartpepparkorn, lite salt och lagerblad. Koka upp utan korv och tag av kastrullen från plattan strax innan vattnet kokar. Lägg i korven, på med locket och låt det dra en så där tio minuter. Värm under tiden bröden i ugn. Sätt ugnen på grill och värm hastigt på var sida av brödet. Pressa det lite mot gallret så att du får den rätta grillkänslan på brödet. Ta fram tillbehör, häll upp iskall mjölk och njut.






Jag var i alla fall i tid

Det är förvisso alltid bra att vara i god tid, särskilt när man ska träna barnen, men en och en halv timme känns lite i överkant. När det visar sig att man är en vecka för tidig känns det lite ansträngt, minst sagt. Min utarbetade "dygnet-runt-jobbs-hjärna" registrerar inte helger och lov.
Att sedan upptäcka att dojon flyter bort av den ständigt gäckande vattenläckan förbättrar inte 


känslan av att vara på fel plats vid fel tillfälle. En tur till bowlinghallen bredvid för en fika med Michelle ger lite andhämtning även om det hölls någon typ av korpen match i PRO serien i mina öron och ögon.

Jag får i alla fall lite egen träning på vuxenpasset och landar slutligen hemma på ön. Kära gamla Fiona följer då sin manual för "Ensam husse kommer hem sent". I korthet innebär det att han eskar mat för att sedan sätta sig på kudden i soffan bakom mig (gillar inte datorer och telefoner, tv går bra) och slå mig med tassen i ryggen, eftersom att han inte når till huvudet får man förmoda.
När jag faller till föga och lägger mig ner gör han som vanligt, lägger sig halvägs på min bröstkorg med tassarna spridda, höjer halsen och signalerar ägandeskap. Ser ut ungefär somen kapten somstår utanför bryggan med tassarna på relingen och tittar ner över båt och manskap.
Lösningen blir att klia under hakan.Det är ju ett beprövat kattrick och genast fäller han upp motorhuven och startar motorn. Efter ett tag lägger han sig sött för att jag inte ska våga flytta på mig....
När jag till slut väljer att fösa undan katten, skuttar han över till fåtöljen och sätter sig med ryggen vänd mot mig. Under en period slutar han att svara på tilltal....




Handla först - tänk sedan



-Det är klart att vi ska ha en bra säng, sade jag övertygande! Hur det än är ska vi ju bo någonstans och där kan vi ställa den.
Det var dagarna före jul och jag puffade med milt våld Mia framför mig in i Sova butiken i Varberg.
Vi hade just lagt ett bud på ett hus somvi var övertygade om att få som enda budgivare.
Butiken var tom på kunder, förmodligen för att de sängköpare som tänker lite, inväntade mellandagsrean. Däremot fanns det tre säljare att tillgå och det tog inte en minut förrän den vassaste av dem var borta hos oss.
Eftersom hon var trevlig och kunnig lyckades jag lägga mig platt, bokstavligt talat, och snart hade vi prövat alla bättre sängar i butiken. Komplett med ergonomiska kuddar och musik. Men det var givetvis något aber med alla.
Den unga försäljerskan satt på sängkanten och sammanfattade läget för oss.
- Så den här är bra men ni vill inte ha elstyrd säng och den andra var bra ergonomiskt men lite för hård. Då finns det ett alternativ kvar.

Det var nu det kom, esset i rockärmen skulle plockas ut. På ett skickligt sätt hade hon väglett oss genom sängarnas förlovade land och vi hade som enda kunder njutit bästa service. Nu hade hon bevisat att det var bra sängar men att vi behövde den bästa.
Där stod den: en Jensen Supreme för bara 60 000. Efter fem minuter i den var det kört. Säljaren som besatte en hel del humor knöt näven och drog den uppifrån och ner i en zlatanisk målgest när jag sa ja...Julbonusen var räddad.

Alla tre ur personalen deltog i högtidsstunden vid kassan innan vi glada lämnade butiken.

Som alla glada historier jag deltar i har även denna ett mer Kalle Anka likt slut eftersom vi fortfarande bor kvar i ett hus där sängen inte får plats. Mias tvillingdöttrar är dock förnöjda...


Gränsdragning



-Vilka gränser tänker du på älskling? De som jag har satt upp eller de som du försöker sätta upp? säger Mia glatt till mig när jag vädrat att det är dax att tala om gränser för vem som gör vad i familjen.

Nu var det ju inte tal om att jag försökte styra över några vardagssysslor, inredning, semestrar eller så. Det enda jag uttryckte min tveksamhet till var hurvida det var lämpligt att hennes döttrar anmälde mig till något hästjippo där man ska rida utklädd inför publik. Självfallet skulle dessa 20 åriga tvillingar välja utstyrsel.
Tatt i betraktning att jag bara suttit på en Islandshäst som gjorde två knop och ändå kände mig både höjd och farträdd känns det lite tveksamt bara det att jag ska rida en quater...
Som man känns det ännu mer tveksamt att göra det iförd Bh och rosa hatt...

För mig förefaller då den tidigare ideén, dessa tre brudar hade, att göra mig till hästskötare i rosa lag t-shirt vara alltmer lockande än jag någonsin trott. Kamma hästar är ju givetvis farligt det med,men långt bättre än att åka på hästen (Den är stor och sur) och dessutom saknas publik i stallboxen.
Ytterligare en fördel är ju givetvis att jag då slipper bh...


Kalle bakom



Vaknar med ett ryck, av den enkla anledningen att jag mår fysiskt dåligt. Stirrar in i den fortfarande lysande lampan och funderar över var jag är och vem som slagit mig sönder och samman.
Inser att jag är hemma men gåtan över hur jag kom hit tål att funderas lite på.Det är visst inte heller någon som slagit mig, det är nog bara spriten.
Öppnar munnen för att kasta ut snusen som fått vara kvar under natten, men stänger den blixtsnabbt när doften från den döda bävern som måste vara där når min näsa.
Sakta återvänder verkligheten till mitt bultande huvud. Var är katten? Jaha, i ett hörn i köket.Check!
Oj då, var är nu min förlovningsring. Ser klädhögen på golvet nedanför sängen och tar mig av byltet för att göra en kontroll över vad som finns och inte finns kvar. Plånbok, check, telefon check, Visakort check, nycklar check.... Och JA! ringen ligger på golvet den med.

En pimpeltävling medgrabbarna på Ljusterö är nog lite för mycket för vad en sliten kille som mig klarar av nu förtiden.


Visst fanns de dem som faktiskt fiskade men vi nyinflyttade, som ville visa oss sociala, nödgades till Runes bord. Här fanns något för var mans smak. Underhållning saknades ju inte heller med fiskarna framför oss och den i isen fastnade "Birger Jarl".

Även om värmen hölls rätt bra vid detta bord blev det så småningom dax att flytta in och en inte helt torr efterfest ordnades hos Lelle.



Inser vartefter även hur jag kom hem. Någon var vänlig att skjutsa mig, Rune och Bertan på en fyrhjuling...


Ska jag stanna eller gå??



Som egen småföretagare i bevakningsbranchen händer det av och till att man föräras att hålla ordningen på en eller annan förortskrog där det huserar gott om stamgäster.

På ett av alla dessa udda vattenhål, i södra storstockholm serveras det karaoke med billig öl en kväll i veckan. Publiken, vanligtvis bestående av den lokala "sociteten", nyblivna 18 åringar och fredagstörstiga hantverkare blandas då upp med skön-, och en och annan inte så skönsjungande gäster. För det mesta fungerar denna, i det här sammanhanget, "mångkulturella" blandning förvånansvärt smärtfritt. Stamgästernas önskan att dricka lite mer än de faktiskt borde i kombination med att de ofta och gärna har en egen syn på underhållning och hur man behandlar damer renderar förvånansvärt sällan några större problem. När nog är nog brukar de mest slitna ändå frivilligt lomma iväg från krogen med svansen mellan benen.

Däremot finner man, som nykter ordningsvakt i alkoholångerna, av och till små guldkorn av episoder och dramer som utspelar sig för öppen ridå.
När äkta paret "Johan" och "Anna", med en del aber i sitt förhållande, som vanligt tröttnade på varandras sällskap för kvällen svajade frun bort för att dansa till karaoken efter bästa förmåga. Maken placerade sig i baren och började hinka bira. Social som han är kommer han alltid i samspråk mednärmaste bargranne. Ikväll var detta en medelålders man som var väl uppklädd för sin nuvarande position. Jag hade tidigare aldrig sett denne men vartefter kvällen blev natt förstod jag att det var en närboende som låg i skilsmässa. Efter att han försökt att få dansa med alla unga, kvinnliga gäster och därefter de mindre unga och till slut de helt överförfriskade utan resultat gav han upp och satt nu i baren med "Johan".
  De båda herrarna övergick nu till Gin och tonic,varpå ett timslångt "godag yxskaft" samtal påbörjades.
Så småningom reser sig nykomlingen på vingliga ben och går för att hämta ut sin jacka. Han kommer tillbaka för att säga adjö till sin "broder".Denne reser sig och de båda skakar hand.

Döm om min förvåning när de berusade herrarna glömmer vem som gör vad. Mannen som skulle lämna sätter sig igen vid baren och börjar dricka "Johans" drink medans denne lämnar baren och åker hem.


Utökat ägande



-Vi måste nog städa lite igen, hör jag Mia säga bakom min rygg när jag skjuter upp ytterdörren och som vanligt finner Fiona i dörrhålet.
-Vad menar du? undrar jag inte så lite oroligt.
Katten är smutsigare när han går ut än när han kommer in!
Jag tog en snabb titt på katten som fallit på sin nuvarande position och nu sakta drog sig fram med klorna i mattan och insåg att Mia hade rätt. Pälsen fylldes av barrliknande objekt i takt med att ålningen fortskred.
Samtidigt insåg jag att det faktiskt härstammade från mattan innanför dörren där skorna tas av. Den ska ju vara smutsig. Pulsen gick omedelbart ner och jag kunde se den hägrande dammsugaren bytas ut mot min fluffiga kudde igen.

Fionas hälsnings och morgonritual enligt manualen "Båda männsiskorna borta på natten" fortskred som alltid. Uppmöte vid dörren, sträckning på vänster sedan höger baktass därefter ryggsträck med framtassträck. Momentet avslutas med att han drar undan benen på sig själv och hamnar fallande på golvet, varvid följdaktligen hasningen börjar. I detta skede vet han att husse kommar att lyfta upp honom för en kortare kram och kelhälsning. När sedan katten åter placeras på golvet tar han sin första runda ut. Den är nu inte så lång. Shreks matskålar kontrolleras och proväts symboliskt innan han sätter upp nosen i vädret under altanbordet och konstaterar att det är kallt. Alltså in igen.
Nu tar vi vägen ut till köksön och tar plats på bänken där man kan se över husses axel när denne öppnar kylen. Ett måste för varje matglad katt!
Men just idag öppnar inte husse kylen direkt. I stället börjar han trixa med den där S--atans telefonen. Matte kommer men hon ger bara Fiona en puss innan hon går för att byta kläder!


                                                                        


Fiona reagerar blixtsnabbt på denna extrema slapphet och brist på engagemang. Ska ni sätta er på mig, sätter jag mig på er....
Sagt och gjort...






Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0